KUNG CARL OCH s. A. HEDLUND. 65 Och det dröjde ej länge, innan kallelsen upprepades. Den tillkallade infann sig på slaget kl. 4 eftermiddagen, men prinsen var ute och åkte. Efter en half timma gick den väntande sin väg, men detta vållade ingen anstöt, utan prinsen var nästa dag, då han ej lät vänta på sig, lika vänlig. Samtalet rörde sig nu om proletariatet, hvars grund prinsen trodde ligga i hemmansklyfningen och öfverbefolkningen, en åsikt, som på det lifligaste motsades. Och prinsen lyssnade uppmärksamt till motskälen. »Farväl nu — drottningen väntar på mig; tack för samtalet, och det skall jag säga dig, att du öfvertygar mig ej så lätt, men har jag funnit, att jag misstagit mig, så skall jag vara den förste att vidgå det.» »Det var vackert sagdt af Ers höghet.» »Bah, det måste jag väl göra som hederlig karl.» Under årens lopp inträffade många enskilda samtal mellan Carl XV och Hedlund. De voro i samma anda som de nämda. Konungen var alltid öppen och rättfram, men tog aldrig anstöt af det uppriktiga talet. Han kunde säga — »det där begriper du ej» — men armen låg öfver den tilltalades axlar och ögat blickade vänligt in i dennes. Dock kommo mellantider af annan stämning. Onåden gaf sig ganska tydligt tillkänna i blick och hållning. Men möttes man åter efter något år, så var konungens handslag lika hjärtligt. Han hade, säger berättaren, dock haft skäl att vara innerligt förargad mången gång, men han hyste intet groll. Sannolikt har hvar och en, som kommit i beröring med kung Carl, haft samma erfarenhet. Af huru olika mening man än månde hafva varit med honom i många stycken, kunde man likväl ej undgå att värmas af tillgifvenhet för honom, mannen, som tålde en ärlig motsägelse, på samma gång han själf sade sin mening. —— rpp.