64 KUNG CARL OCH s. A. HEDLUND. »Du» — i den mån samtalet blef förtroligare utbyttes »ni» mot »du» — sär republikan; välan, men jag skall säga dig, hur jag tänker mig saken. När jag blir kung en gång, vill jag göra de dugligaste män, jag finner, till landshöfdingar; dessa skola nämna de dugligaste män under sig, och så skall riket bli välstyrdt eller hur?» »Ers höghet går uppifrån och ned. Man kan dock äfven gå i omvänd ordning. Kommunerna välja till sin förvaltning sina bäste män; länen välja sina länsting och dessa sina länsnämnder. Riket väljer riksdagen. Så blir statens förvaltning bygd på själfstyrelsens eller, om man så vill, på republikansk grund.» »Må vara, men ser du, mitt system är dock säkrare och bättre.» Man talade rätt länge härom, men hvar och en vidblef sin mening, utan att ens något moln af missnöje märktes. Prinsen öfvergick till militärväsendet. Indelningsvärket var hans ögonsten; det var en mönsterinstitution ur både borgerlig och militär synpunkt. »Och — ser du — jag ämnar ej stanna därvid, jag vill ställa äfven artilleriet på indelning.» Den tilltalade, som öppet erkände sig ej förstå denna sak. invände blott: »Det må vara, men om Ers höghet vill saken, undvik namnet» — hvarvid prinsen slog honom på axeln och utropade: »Ett f—dt godt råd!» Äfven skandinavismen kom på tal, och prinsen, som var mycket varm därför, förklarade: »Men icke vill jag bli kung i Danmark; jag vill det ej, äfven om det erbjödes mig.» »Saken möter ju också många svårigheter, och mig synes en skandinavisk förening näppeligen kunna komma till stånd annat än såsom federativ republik, men denna tid är, såsom Ers höghet väl inser, mycket aflägsen.» Prinsen studsade ett ögonblick, men öfverenskommelsen hade varit, att ett fullt uppriktigt tal skulle föras, och den hölls ärligt. Man åtskildes i största vänlighet från prinsens sida.