VÄNLIGHET MOT ÄLDRE KVINNOR OCH BARN. 67 närheten af maskinen, alltid på samma plats och rökande sin cigarr samt pratande med bekanta bland passagerarne. Naturligtvis försökte alla, som hade ärende till staden, komma med samma båt som kungen, hvarför trängseln då mången gång var ganska stor. Hos professor Scholander, hvilken i likhet med många andra af de personer, kung Carl särskildt värderade och gärna såg omkring sig, om somrarne brukade bo i närheten af Ulriksdal, vistades då ofta dennes moder, som var gammal och bräcklig. Men också hon skulle emellanåt fara in till Stockholm, och det hände mer än en gång, att kung Carl sprang fram och lyfte henne ombord eller upp på landgången, då ingen annan lade märke till den gamla damen i den brådska som uppstod, när båten skulle afgå från eller lägga i land vid »Skuggan», där Scholanders bodde. Vid sådana tillfällen kunde man med skäl tala om hans »goda» ögon; välvilja strålade då ur hvarje hans drag, ty att kunna göra någon en liten tjänst, visa någon en vänlighet beredde honom alltid den största tillfredsställelse. Voro några af de i villorna boende familjernas småbarn med på båten, tog han gärna upp dem i sitt knä och småpratade med dem. Det roade honom alltid att från barnaläppar erhålla ett käckt och frimodigt svar. Så hände det en gång, då han var på jakt i Gripsholmstrakten, att han trött begaf sig till en nära djurgården, de s. k. Ekbackarne, bosatt doktorsfamilj; utan vidare gick han in, slog sig ned i soffan och lyfte husets lilla vackra treåriga dotter upp i sitt knä. »An, nog kan du vänta, tills vi komma fram till Ulriksdal!» svarade kungen, som roades af pojkens morskhet. »Nej, då får herrn säga till kaptenen.» »Bed honom komma hit då, så får jag väl tala med honom.» Pojken gick genast efter kaptenen, som kom fram till platsen, där kungen stod. »Hör du, din pojke vill inte ge mig kredit, han tror mig inte», ropade kungen emot honom. »Åh E. M. .. », stammade kaptenen. »Kungens», utbrast pojken alldeles förstenad och med gapande mun. »Ja, har du sett på f-n, du», sade Carl XV skrattande, »men det är rätt, att du står på dig.»