68 KÄRLEK TILL BARN. »Vill du gifva mig en kyss?» sade kungen och klappade den lillas hufvud. Mycket allvarligt såg hon honom in i ögonen och svarade bestämdt: »Nej, jag vill inte kyssa dig, som skjuter alla våra vackra hjortar.» Men kung Carl log helt gladt och kysste vänligt barnet på pannan. Ett liknande drag från hans kronprinstid berättas uti en samtida skildring af den resa, han 1858 gjorde i Norrbottens län och Lappland, då han också besökte Jockmock, i hvars prästgård han låg öfver natten. Prästen därstädes hade en hel mängd små parflar, som tilldrogo sig kronprinsens uppmärksamhet, och på morgonen nästa dag såg man en båt sakta glida utför den vackra Luleälfven; på akterbrädet satt kronprins Carl med två af prästens små gossar på hvardera sidan om sig, och man hörde från båten en vacker sång, utförd af fyra barnröster och en manlig stämma; det var den sångälskande regenten, som intonerade i den näpna kvartetten med andra basstämman. En tafla af sommarpoesi, värd en målares pänsel! Bekant är den stora kärlek han hyste för sina brorsöner, liksom ock hans varma, nästan tårfylda rörelse och glädje vid vår nuvarande kronprins’ födelse. Vid detta tillfälle lär han hafva yttrat till prins Oscar: »Gud ske lof, det är en gosse! Det är detsamma, om det är min eller din», ord, hvilkas för honom själf vemodiga betydelse man först förstår, då man vet, hur djupt han alltid fortfor att sörja förlusten af sin egen lille son och af all utsikt att själf få en arfvinge till den krona han bar. Hans öppet visade deltagande för sin i detta hänseende lyckligare broder är därigenom blott så mycket vackrare. Det berättas, att kung Carl under en middag hos härtigen af Östergötland helt plötsligt försvann. Samtidigt hördes från barnkammaren ovanligt högljudt jubel. Det var kungen, som helt obemärkt begifvit sig in till de små, med hvilka han under stoj och ras muntert lekte. Då någon, okunnig om hans närvaro, skyndade in för att nedtysta den bullersamma leken,