SAGAN OM DROTTNING MAR. 75 sätter kungen. Så säg mig nu också, lilla Mab, hvad du önskar af mig? Du vill, att jag köper de här tupparne och julbockarne? Inte sant? Och i detsamma stryker han åt sig en hel stor hop. Mab viftar öfverdådigt gladt med svansen. ”Kanske skall jag taga ändå flera?’ — och så stryker han åt sig en stor hop till. Mab upprepar sina tecken. Härunder falla konungens lifliga ögon på Mabs matmoder och barnen. Han ser öfverraskning, tacksamhet lysa i deras blickar. Men han upptäcker på samma gång försakelse, fattigdom i de bleka dragen, de torftiga dräkterna. Och allt efter som han läser denna konstlösa men talande skrift, drar han ifrigt åt sig flere och flere af de små gullhornade bockarna och deras fjäderskimrande kamrater på bordet. Därefter tager han upp penningar och betalar frikostigt, vida öfver det som begäres. ?”Är du nöjd, Mab?’ frågar han nu sakta och lutar sig ned öfver den lilla. Ja, Mab är nöjd. Hon lägger sina mjuka tassar på hans axel. Hon smyger sin fina nos till hans skägg. Hon ser in i hans sorgsna, goda ögon. ’Farväl, lilla Mab’, upprepar kungen flera gånger. Sedan nickar han blidt åt de andre, hälsar och går. Farväl, farväl, viftar Mab efter honom. Han vänder sig om, nickar ännu en gång och beger sig, såsom han brukade, raskt och lätt genom skarorna. — — —» Ännu ett drag af samma hjärtelag vilja vi anföra, ty det är af själfva sakförhållandena, man framför allt skall sluta sig till sanningen af den karaktärsbild, vi söka teckna. Doktor R. Lundberg hade, om vi ej missminna oss, 1864 råkat ut för den olyckshändelsen att afbryta sitt ben. Under det han ännu låg fängslad vid sin sjukbädd, ägde inom hofcirkeln ett bröllop rum, till hvilket äfven kungens lifmedikus med fru voro inhjudna. Då bröllopstiden var inne, satt emellertid denna senare helt lugnt vid sin mans sida utan tanke ens att lämna honom. Helt plötsligt inträdde kung Carl i rummet och frågade, om ej fru Lundberg skulle fara på bröllopet. Hon svarade nekande. »Ja, men om jag nu lofvar att bli sittande här, tills fru Lundberg återkommer — jag skall visa mig som en riktigt samvetsgrann sjukskötare!» Utan att lyssna till vidare invändningar ringde han och