MÄNNISKOVÄNLIGT SINNELAG. vi? arbetet att söka återkalla det flydda lifvet; långt efter det alla andra tröttnat, fortsatte han därmed. Vi hafva hört flera då närvarande personer med rörelse omtala den hjärtliga och deltagande ifver, han visade. En af kung Carls äldre vänner har berättat oss något liknande. Ifrågavarande person kom en dag gående öfver Brunkebärgstorg, där en hel mängd människor voro samlade, som med oro och bestörtning ropade, att den under byggnad varande katolska kyrkans torn instörtat. Följande med strömmen bort till Norra Smedjegatan, vid hvilken kyrkan är belägen, fick han inom kort höra jämmer och nödrop från ruinerna af det instörtade tornet, som i fallet begrafvit och krossat en mängd människor, särskildt naturligtvis arbetare. Räddningsarbetet pågick redan; men i spetsen för alla var kung Carl; i blotta skjortärmarne stod han där bland bjälkar och stockar; tårarne störtade nedför hans kinder, han arbetade med hacka och spade, så att murbruket rök och svetten rann; och på god svenska och i ett språk, som ej var hofspråk, men som alla förstod och som tolkade allas tysta tanke, utbrast han högt: »Hvad f-n skulle de också med torn på den ...» Och detta utrop jämte exemplet af hans outtröttliga ifver, sade oss vår meddelare, tände liksom eld i de omgifvande arbetarnes sinnen. Att de hade kungen med sig, att han kände och talade precis som de, gaf dem mångdubblad styrka, och allmänt blef vid detta tillfälle erkändt, att en stor del af de räddade hade både direkt och indirekt kung Carl att tacka för sitt lif. Öm kung Carls närvaro vid denna tilldragelse kan man för öfrigt läsa i den samtida tidningsprässen. Flera memoarförfattare! hafva enstämmigt berättat en annan händelse, hvilken vi ej häller här vilja förbigå. Påskdagen 1861 hade en bodförsäljerska på Hornsgatan blifvit på ett grymt sätt mördad och plundrad. En gardist, Göthe, blef öfverbevisad om brottet och dömd till döden. Fruktan för att dö försatte mördaren i ett tillstånd af full- 1 Se exempelvis Posthumus: »Mina samtida», del X sid. 135; Ridderstad: »Regnbägen», sid. 91, m. fl.