- Project Runeberg -  Carl XV som enskild man, konung och konstnär /
78

(1891) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

78 »LAG OCH EVANGELIUM.» komlig vildhet; han skrek och svor, förbannade i fullt raseri samhälle, värld och Gud och ropade, att han ovilkorligen måste tala vid konungen — om kung Carl själf ville komma, så skulle allt bli bra, så skulle han få nåd. Så fort denne fick veta detta, begaf han sig ögonblickligen till häktet och inträdde i cellen till den fångne. »Vet du, hvem jag är?» »Konungen.» . »Du tror, att jag skall benåda dig?» »Ja.» »Jag har kommit hit för att upplysa dig om ditt misstag. Någon nåd fins ej för dig på denna jorden; du måste söka den i en bättre värld hos konungarnes konung. Inför den världsliga rätten är ditt brott allt för kallblodigt, grymt och rått att på annat sätt försonas. Det måste finnas några mildrande omständigheter, för att den benådningsrätt, som samhället lagt i min hand, skall träda emellan. Här finnas inga sådana. Du vet, att mitt valspråk är, att land skall med lag byggas, hvilket ock vill säga upprätthållas. Och jag uppfylde endast en bjudande samhällsplikt, äfven om den var tung för mitt hjärta, då jag underskref din dödsdom. Man har sagt mig, att du inte vill lyssna till fångpredikantens ord; du fruktar för döden; du är feg och rädd. Du glömmer, Göthe, att du är soldat. En soldat måste likväl ha mod att icke blott se döden i ögonen, utan äfven att modigt och lugnt gå den till mötes. Lägg dessa din konungs ord på ditt sinne, och låt se, att du åtminstone i din sista stund visar dig så värdig som möjligt det krigarstånd, du tillhört, de kamrater, du en gång ägt, den kokard, du en gång burit. Vare Gud, den allsmäktige, med dig!» Konungen aflägsnade sig härefter, och den dömde var från denna stund som en annan människa; han lyssnade begärligt till fångpredikantens ord och gick med lugn till döden. Vid många andra dylika tillfällen gaf kung Carl liknande högsinta bevis på sitt hjärtas beskaffenhet, i det han ej endast sökte genom ett mildt ord lindra den dömdes straff, utan långt mera, när hälst han så kunde, genom deltagande vänlighet fann en glädje i att trösta de olyckliga anförvanterna. Vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu May 28 20:14:12 2026 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carlxv/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free