Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 »LAG OCH EVANGELIUM.»
komlig vildhet; han skrek och svor, förbannade i fullt raseri
samhälle, värld och Gud och ropade, att han ovilkorligen
måste tala vid konungen — om kung Carl själf ville komma, så
skulle allt bli bra, så skulle han få nåd.
Så fort denne fick veta detta, begaf han sig
ögonblickligen till häktet och inträdde i cellen till den fångne.
»Vet du, hvem jag är?»
»Konungen.» .
»Du tror, att jag skall benåda dig?»
»Ja.»
»Jag har kommit hit för att upplysa dig om ditt misstag.
Någon nåd fins ej för dig på denna jorden; du måste söka
den i en bättre värld hos konungarnes konung. Inför den
världsliga rätten är ditt brott allt för kallblodigt, grymt och
rått att på annat sätt försonas. Det måste finnas några
mildrande omständigheter, för att den benådningsrätt, som
samhället lagt i min hand, skall träda emellan. Här finnas inga
sådana. Du vet, att mitt valspråk är, att land skall med lag
byggas, hvilket ock vill säga upprätthållas. Och jag uppfylde
endast en bjudande samhällsplikt, äfven om den var tung för
mitt hjärta, då jag underskref din dödsdom. Man har sagt
mig, att du inte vill lyssna till fångpredikantens ord; du fruktar
för döden; du är feg och rädd. Du glömmer, Göthe, att du
är soldat. En soldat måste likväl ha mod att icke blott se
döden i ögonen, utan äfven att modigt och lugnt gå den till
mötes. Lägg dessa din konungs ord på ditt sinne, och låt se,
att du åtminstone i din sista stund visar dig så värdig som
möjligt det krigarstånd, du tillhört, de kamrater, du en gång
ägt, den kokard, du en gång burit. Vare Gud, den allsmäktige,
med dig!»
Konungen aflägsnade sig härefter, och den dömde var
från denna stund som en annan människa; han lyssnade
begärligt till fångpredikantens ord och gick med lugn till döden.
Vid många andra dylika tillfällen gaf kung Carl liknande
högsinta bevis på sitt hjärtas beskaffenhet, i det han ej endast
sökte genom ett mildt ord lindra den dömdes straff, utan långt
mera, när hälst han så kunde, genom deltagande vänlighet
fann en glädje i att trösta de olyckliga anförvanterna. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu May 28 20:14:12 2026
(www-data)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/carlxv/0086.html