UPPFATTNING AF DÖDSSTRAFFET. 79 hafva hört berättas om mer än en förtviflad moder eller hustru, som återvändt lugnad, om ej glad, från sin audiens hos kung Carl, utan att hon dock kunnat få sin nådeansökan beviljad. Den stora hjärtlighet, kungen vid sådana tillfällen visade, var den olyckliga en bättre hjälp än långa tröstetal. Konungens yttrande till den lifdömde soldaten, att underskrifvandet af dödsdomen var en tung plikt för hans hjärta, var ej dikteradt af någon stundens stämning eller af tillfälligt medlidande. Han var aldrig vän af dödsstraffet: »Den ena människan äger icke rätt att taga den andras lif», sade han vid ett tillfälle, tankfullt och med djupt allvar, »jag har varit tvungen att underteckna en eller två dödsdomar, emedan jag icke kunde handla i strid med den allmänna meningen i landet.» Den plikt, han härvid uppfylde, torde utan tvifvel hafva tillhört de svåraste, han såsom konstitutionell konung hade att fullgöra.