APANAGEFRÅGAN. s3 stället för att vara des prix raisonnables som i forna dagar — — —1.» Detta bref skrefs 1859, då kung Carl befann sig i Norge. Ingen har någonsin beskylt den välgörande drottning Lovisa för slöseri, allra minst för egen räkning; men visst är däremot, att hennes rent praktiska begåfning, hvad handhafvandet af penningar angår, var mycket större än hennes gemåls. Och man får genom detta hennes bref en liten inblick i hofvets affärsförhållanden, som nogsamt visar, att utgifterna för hofvet i dess helhet voro hvarken få eller små. Vi veta ej med visshet, ifall frågan om förhöjdt apanage var före under de första åren af kung Carls regering; minnas vi rätt, blef den uppskjuten till 1863, och man måste gifva drottningen rätt däri, att det varit »bättre begära dylik nu (1859) än om några år» (1863). De antydningar, som vid denna tid helt öppet framkommo i prässen, att »kung Carl alls icke vore någon affärsman», hade utan tvifvel allt skäl för sig. Särskildt i början af hans regering omtalas hans »böjelse för slöseri» såsom en klandervärd motsats till den nästan borgerliga enkelhet, som rådde vid Oscar I:s hof. 1 I Göteborgsposten n:r 34 1863 uttalar en Stockholmskorrespondent sina tankar om apanagefrågan på ett sätt, som bestyrker sanningen af drottningens uppfattning. Bl. a. yttrar han följande: » »Attahundratusen riksdaler! hördes flera personer i går utropa, det var mycket det! Åttahundratusen riksdaler, utropade andra, inte mer! Och sannerligen häller det är, relativt taget, så stor brist. Det kostar, som man kan förstå, att vara monark! Hvilka anspråk har man ej på honom? Alla behöfvande anse sig kunna vända sig till honom. Han är t. ex. öfverlupen af personer, mer eller mindre bekanta, som söka hans borgen, personer af snart sagdt alla stånd, som begära hans hjälp för hvarjehanda företag, personer som behöfva t. ex. 300 rdr såsom lån (utan återbetalningsskyldighet!) för anläggning af en fabrik för tillvärkning af bensvärta eller smergelpapper, personer som vilja sälja och bestämdt ha gjort sig räkning på att H. M:t skall köpa en usel oljefärgstafla, ett virkadt slädnät, broderade kuddar, mattor o. s. v. — — Konungen måste köpa allt detta kram. — — Man beräknar, att H. M:t rent af måste skänka bort 15 à 20,000 rdr i mänaden åt personer, som skriftligen eller muntligen bönfalla om hjälp. Tänker man sedan på hvilka ofantliga utgifter H. M:t för öfrigt har, så måste man erkänna, om man vill vara rättvis, att anslaget till H. M:t är för litet, och att tiderna förändrats betydligt sedan 1823, då ständerna bestämde konungens hofhållningssumma, och hvilken på 40 år ej ökats med ett öre — —.»