86 GIFMILDHET. än mera gäldade han sin skuld, då han åt landets konst, industri och näringar gaf en lyftning och utveckling, hvarpå de utan honom och hans personliga uppoffringar säkert länge fått bida. Det tillhörde ej kung Carls natur att endast begära utan att själf gifva; tvärtom — begärde han något, så gaf han så mycket mera tillbaka; detta gäller, både när det var fråga om vänskap, kärlek och rent praktiska saker, såsom de ofvan berörda, och visst är, att det är Sverge, som står i skuld till honom, en skuld, hvilken det aldrig bör glömma och för hvilken det ej nog kan uppbära och hedra hans minne. Och sådan han var i stort, då det gälde värklig hjälp, sådan var han i smått, då det bara var fråga om att med en liten gåfva visa sin välvilja eller vänlighet. Han hade alltid något att gifva bort, äfven om det i och för sig var en ringa ting. Otaliga äro sålunda de utkast till teckningar, de små på afrifna plånboksblad hastigt nedskrifna värser och dylikt, hvilka vi hos hans vänner hafva sett förvarade såsom dyrbara minnen af honom. En af hans konstnärsvänner skildrade vid ett tillfälle’ för oss ett besök hos kung Carl i hans atelier, där han var sysselsatt med målandet af sin bekanta tafla öfver Ulriksdal. Den förre yttrade något erkännande ord öfver taflans utförande, hvarvid konungen med palett och pänsel i handen lifligt vände sig om och sade: »Vill du inte ha den? Jag vill så gärna gifva dig den! Du skall få den!» På det vördnadsfullt afböjande svaret tillade han med en viss enträgenhet: »Ja, men då skall du, ta’ mig f-n, åtminstone taga emot fotografier af alla mina andra taflor!» Och därvid förblef det. »Sådan var han alltid», slutade vår sagesman med värme. Hans godhet och medlidande emot fattiga och behöfvande voro nästan oinskränkta. Han pröfvade sällan halten af de till honom framförda klagomålen, han var genast redo att sträcka ut sin hand för att gifva. Och häri var han sig lik öfver allt, på resor, på möten eller i sin kungliga borg. I åtskilliga bref