VÄLGÖRENHET. s7 och skildringar från kung Carls lägermöten står mycket att läsa om den massa petitioner, som därunder framlämnades till honom: »då de handlade om penninghjälp, lämnades alltid sådan», heter det ständigt. I Skåne talas ännu på landsbygden om den välgörenhet, han utöfvade under sina besök på Bäckaskog. Han tillät aldrig, att de många tiggare, som då ständigt hemsökte slottet, bortvisades, utan befalde i stället, att en bestämd penningsumma dagligen skulle åt dem utdelas — en form för allmosors gifvande, som påtagligen visar ett mera välvilligt än praktiskt sinne. Mången bra och ordentlig karl finnes, som af kung Carl hulpits till både framtid och eget hem. Berättelserna härom äro för många att här kunna återgifvas. Vi erinra endast om ett tillfälle, då kung Carl under en jakt på Öland några dagar bodde i Runstens prästgård, där han inom kort var så hemmastadd, att han tog reda på alla familjeförhållanden. Han erfor då äfven, att dottern i huset var förlofvad med en ung arbetsam man med långa framtidsutsikter. Vid ankomsten till Kalmar igenkände kung Carl i folkmängden genast den unge mannen efter ett fotografikort, han sett i prästgården. Han] gick bort till honom, slog honom på axeln och hälsade från hans fästmö: Är du inte gift om två år, så kom till mig, så skall jag hjälpa dig. Du känner mig väl, kan jag tro?» Det dröjde dock icke länge, innan kungen själf skaffade den unge mannen en god anställning i närheten af hufvudstaden. Och då det lyckliga paret efter många bevis på konungens välvilja slutligen öfvertog arrendet af en landtgård, skänkte kung Carl detsamma medel till inköp af bohag, kreatur och öfriga inventarier. Vi vilja här påminna om en värs ur den vackra kantaten vid Christiania universitets sorgefäst med anledning af Carl XV:s död; sant har diktaren här uppfattat hans lynne: Hvad han som Menneske i al sin Færden Har virket bramfrit, hjulpet tidt i Lön, Det kommer maaske aldrig frem for Verden, Men faar sin Form i mangen stille Bön!