102 FOLKLIGHET. 7. jet fans dock något, hvarmed kung Carl var ännu † mera frikostig än med penningar och ordnar och / för hvilket åtminstone ej något klander eller något ål Iöje mötte honom: han var frikostig med handslag. Han visste detta själf, och han förstod betydelsen af denna frikostighet. Kort före sin död yttrade han en gång i Aachen till sin vän och ständige följeslage därstädes, löjtnant Gyllenram: »Tror du, att de komma att sakna mig, då jag är död?» På dennes svar, att kung Carl säkert mer än de fleste andra konungar med sin vänlighet vunnit sina folks varma kärlek, genmälte han med ett vemodigt leende och rörd röst: »Ja, jag har åtminstone inte sparat på handslag.» Hans ärliga kraftiga handslag, vanligen åtföljdt af en lika ärlig blick och en vänlig nickning — det är uttrycket för hvad man i dagligt tal kallar kung Carls »folklighet»; hans medfödda äkta svenska rättframhet bryter oöfverlagdt och okonstladt fram genom etikett och former. Hela hans väsen var stämpladt af en sådan rättframhet. Och denna i förening med den lika naturliga kunglighet, som utmärkte honom både i drag och gestalt, var det, som gaf honom denna underbara trollmakt öfver nästan hvarje människa, som med honom kom i personlig beröring. Lifligt står för vår tanke grefve Rosens tafla af Carl XV, som bjuder sin vänligt sträckta hand åt den audienssökande. Här hafva just de egenskaper, vi nyss nämt, fått sin lefvande tolkning.