BRISTANDE SJÄLFBEHÄRSKNING. 101 hvilken kanske ej vore så lätt att bibehålla efter en glad frukost, öfvertalade Wennerberg honom dock till slut att åter begifva sig ut till de väntande. Och när kung Carl utträdde att emottaga de uppvaktande kårerna och deputationerna, kunde man ej se en härligare gestalt, rak och högrest, kanske något »morskare» i minen än vanligt, men konung i hvarje tum. Sådan var han, när han, som sagdt, uppträdde officielt. I det mera enskilda lifvet hände det dock tyvärr mången gång, att han ej tillräckligt iakttog själfbehärskning och måtta. Ogärna böjde han sig, såsom vi sökt visa, under etikettens tvång, och aldrig var han en de stela formernas man. »Min frihet är min högsta lycka», heter det i den sång, han mest tyckte om och hälst sjöng. Frihet önskade han för sig själf, och han unnade den äfven åt andra. Att frihetsbegäret hos honom ibland kunde öfvergå till själfsvåld och i ett och annat hänseende t. o. m. till mycket beklagliga öfverdrifter, är sorgligt, men ovedersägligt. Man skulle ej kunna på ett sant sätt älska allt det rika och ädla hos honom, om man vore blind för eller sökte förneka de fel, han värkligen hade, och hvilka syntes så kolossalt framstående, enär han mer än de flesta historiska eller enskilda personer lade dem i öppen dag. Denna ärlighet att aldrig vilja synas bättre, än han var, utan snarare att vara bättre, än han syntes, är dock midt bland hans i och för sig fördömliga fel ett förmildrande drag, hvilket i ej ringa mån förtager den vidrighet, sor vidlåder samma lyten hos hycklaren.