104 FOLKLIGHET. Ett rättframt ord af honom till den värste rabulist omvände denne — om ej i teorien så i praktiken — till en lika varm rojalist, åtminstone hvad denne konung, konung Carl XV, beträffade. Många exempel härpå skulle vi kunna nämna. En annan följd af ifrågavarande egenskaper var den, att kung Carl ägde högst få personliga motståndare eller ovänner; och de, som han ägde, voro i de flesta fall detta på grund af den tagg, med hvilken hans oftast torroliga, men också ofta dräpande repliker stungit deras fåfänga. För öfrigt var han i sitt uppträdande lika emot alla, bönder eller herremän, och den vinnande makt han ägde i sin vänlighet ökades än ytterligare genom hans käckhet, hans hurtiga, glada skick och stora personliga flärdfrihet. Att han inom sig hyste — för att använda ett modernt ord — vissa »öfverklassympatier» är en gifven sak och står ingalunda i strid med hans folkliga egenskaper. Han var långt ifrån att i »folklighet» stå på samma punkt som t. ex. sin vän Fredrik VII; den danska 2zjævnhed» och »gemytlighed», som i så hög grad utmärkte denne, och som också förskaffade honom en mängd fiender inom danska adelskretsar, funno ej motsvarighet hos kung Carl. Men Fredrik VII hade också under hela sin uppväxt vistats skild från hofvet och bland personer af »jævn» borgerlig börd — kanske ibland af ännu lägre — och i mycket ringa grad varit under inflytande af hoflif och hofseder. Om honom har också med rätta diktats och sjungits: 1I Ungdommen blev han fra Hove stödt Til Folkets Sköd. Der trivdes han godt og der væxte han sammen Med Bonden, Matrosen, i Fare, i Gammen. Ham Skole blev givet Af selve Livet. — — — Carl XV däremot med grefve Henning Ilamilton till guvernör och af sin morbror, prins Max af Leuchtenberg, invigd i »lifvets gåta», för att använda ett af hans egna favorituttryck, hade helt andra förutsättningar. Om man undantager hans universitetskrets, utgjordes hans ungdomsvänner till största delen af högättade unga män — de politiskt sedt sedan så illa omtyckta