NATUREN AF KUNG CARLS FOLKLIGHET. 105 unga »junkrarne» — väl oftast militärer och sannolikt med den bland de yngre af dessa så ofta rådande uppfattningen af civile och »underklass». Det är gifvet, att han ej alldeles kunde undgå att emottaga intryck häraf, något som också i hans första mannaålder gaf anledning till den misstro, hvilken yppade sig hos folkpartiet vid tiden för hans regentskap under konung ÖOscars sista sjukdom. Men när det för hans ålder vanliga ynglingaöfvermodet försvann, efterföljdes det aldrig af någon motsvarande känsla hos den mogne mannen. — Dock förblef han under hela sitt lif en varm militärvän och detta i lika hög grad, som han var konstnär. Å ena sidan höll han oeftergifligt på den militära disciplinen, å den andra älskade han en konstnärs fria och obundna lif; man skulle kunna säga, att han som konung förhärskande var militär, medan i hans privatlif konstnärens natur, smak och böjelser togo öfverhand. Säkert är, att kung Carl fann sig tillrätta med den enkle bonden på ett långt bättre, långt hjärtligare och mera okonstladt sätt än kanske de fleste till »öfverklassen» hörande personer i hans rike. Och detta gjorde han utan spår af att spela en roll för att »synas» folklig. Bonden har i detta hänseende en säker instinkt; han låter ej leda sig bakom ljuset, och Sverges bonde fann i kung Carls öppna väsen en säker borgen för hans hjärtelag. Och med detta vann han öfver allt, där han färdades fram i sina båda riken, bondens kärlek. Paul du Chaillu, som gjort årslånga forskningsresor i Sverge och Norge, omtalar, att han i mången låg hydda i vidt skilda delar af landet sett kung Carls bild intaga väggens hedersplats och hört lifligg uttryck af djup saknad öfver att »den gode kungen» var borta. Mångenstädes i Sverge är kung Carl på god väg att för allmogen bli en nästan mytisk personlighet, och det är otvifvelaktigt, att detta mer än något annat skall bidraga att göra denna »konungskt» sinnad, att hos menige man hindra republikanska idéer att slå rot och spira upp. Carl XV:s minne är ännu i dag ett värkligt tronens stöd. Det har i vårt land vuxit upp en hel folkliteratur om kung Carl: »Kung Carls hjortjagt» — »Carl XV och dalkullan» — »Fattigstuggummans son» — »Kung Carl och hans syskon» — »Carl XV:s skyddsling» — »Prins Carls jagt», och allt hvad