UR RESEDAGBOKEN. 109 till Östergötland ! och, om vi ej för mycket misstaga oss, äfven ned till Jönköping. Åtminstone berättar han själf i anteckningar från denna resa åtskilligt om sin hänförelse för den vackra naturen omkring denna stad. Ehuru anteckningarna äro af en sjuttonårig ynglings hand, äro de dock tillräckligt karaktäristiska; så innehålla de bland annat: »En morgon — — reste vi, min bror och jag, i sällskap med grefve H. från Jönköping. Vi skulle göra en utflykt till Dunkehallar, hvarifrån man hade en skön utsikt. Sedan vi hade rest länge uppföre, kommo vi till ett litet landtställe på toppen af den största kullen. Här stannade vi, stego ur vagnen och uppgingo på en altan nära därintill. Uppkomna dit, kunde man ej återhålla sin förtjusning, man kunde ej bortvända sina ögon från denna sköna tafla — —.» Därefter följer en liflig och träffsäker skildring af det kort förut bestigna Ombärget med dess sägen angående »Ommas grotta», vidare af Alvastra ruin och Vättern, hvarefter han fortsätter: »När jag tänkte, att jag för sista gången före min afresa såg denna trakt, kunde jag icke återhålla min rörelse. När jag åter tänkte på det folk, som bor i dess dalar, kunde jag ej utan stolthet tänka, att äfven jag är svensk.» »Svensk» — det är som sådan, han gör de resor, vi nu åsyfta. Han ser och känner som en svensk man, och när han första gången från Milano blickar ut öfver »Arnos(!) sköna dal», är hans hufvudsakligaste känsla — hemlängtan. Ingenting i södern kan för honom jämföras med hvad han lämnat i sitt hemland; natur, luft, framför allt »vänkretsen» drager honom tillbaka. Det är i en ynglings svärmiska ordalag, han omtalar detta. Men äfven sedan han med den mognade mannens intresse, vare sig såsom konung af Sverge eller incognito såsom grefve af Bäckaskog och konstnär, be- 1 C. O. Palmstierna, som då var landshöfding i Linköping och som af konung Oscar fått i uppdrag att leda de unga prinsarnes resa i Östergötland, har om dem yttrat, att de voro »lefnadsfriska, med reslig och utmärkt vacker växt, lyckligt utseende och sköna anletscrag samt ett vänligt och öppet väsen, anspråkslöst utan tillgjord stelhet». (Berättelser ur frih. Carl Otto Palmstiernas lefnad, sid. 120.)