I SKÅNE 1865. 117 det fina linnet med undergång. — — Han klättrar vig som en lekatt uppför en bärghäll och stannar samtalande med någon af sviten. Bärget däromkring garneras af folkmassor, mest kvinnor af alla åldrar. — — Emellertid fortfor prins Carl att vara vid det förträffligaste lynne. Han blandade sig i folkhopen, han räsonerade med gubbarne, han konverserade med kvinnorna, han skämtade med sina följeslagare, han bjöd cigarrer — — det var för ett ögonblick fullkomlig republik, ja så republikanskt, som det någonsin kan bli i ett samhälle, där fursten vandrar i skjortärmarne omkring bland folket och bjuder på och röker cigarrer — —» I dessa Sverges nordligaste bygder lefver, som sagdt, minnet af kung Carl ännu lifligt kvar. Och såsom han här uppe hälsades med jubel, så hälsades han på samma sätt sedan allt fortfarande, hvarhälst han drog fram, ej minst i de sydliga provinserna. Särskildt ägde detta rum i Skåne, där han så mycket vistades på sitt Bäckaskog, och där han således gjorde sig personligen högt älskad. Det vore omöjligt att omtala alla de gånger, han här nere emottogs af folkets uppriktiga hyllning. Vi vilja blott omnämna ett enda tillfälle, vid hvilket denna var särskildt anmärkningsvärd. Det var 1865, då han efter invigningen af Landskrona—Helsingborgsbanan afreste från sistnämda stad. Under hela färden möttes han af äreportar, kanonsalut, generalsalvor af skarpskyttar, namnchiffer, lifliga och framför allt hjärtliga hurrarop från den otaliga människomassa af alla klasser, som samlat sig utefter milslånga sträckor af järnvägen; allt visade, att det ej blott var kungen, som kom, utan just kung Carl, Skånes egen furste. I ett bref från denna tid läsa vi: »Det är ej endast regenten, som man här ju ej så sällan får se, som utöfvar detta magiska välde på massan. Det är kung Carl själf, så älskad af folket för sin vänlighet, sitt hurtiga väsende och sitt manliga utseende; då han kommer, måste en hvar, ung eller gammal, ut för att se honom!» Och skånska tidningar yttra vid samma tillfälle och unge-