120 EN TUR PÅ MÄLAREN MED »SKÖLDMÖN». Vi vilja endast påminna om en af de allra sista — kanske till och med den sista af dessa. Det var under sommaren 1870. På den llla ångaren »Sköldmön», förd af grefve Axel Cronhielm, gjorde kung Carl och drottning Lovisa en längre utflykt under 14 dagar på Mälaren. Meningen var att besöka alla möjliga större holmar och öar, att riktigt grundligt njuta af den blida skönheten i denna idylliska natur, som allt från kung Carls barndom utöfvat så stark tjusmakt öfver hans känsliga, svärmiskt anlagda lynne. Enligt hans följeslages utsago var han också under hela denna lilla resa sorglöst glad och lycklig, sådan man sedan aldrig mera fick so honom. Ofta stod han på kommandobryggan, och när han upptäckte en vacker, vänlig vik eller en lummig inbjudande holme, befalde han, att båten skulle styras dit och läggas i land, hvilket ofta försatte befälhafvaren i stort bryderi. Ty Mälarens holmar äro ej alltid lätt åtkomliga för seglaren, och i dess vikar lura stundom förrädiska skär. Men detta brydde kung Carl sig ej om, och befälhafvaren fick reda sig bäst han kunde. Där hasselsnåret stod tätt och björkarna bjödo skugga, steg man i land, filtar utbreddes i gräset, mat och förfriskningar dukades upp; man skämtade och glammade, men gladast af alla var kung Carl; full af hänförelse för sin älskade »Lögarsjö», uttalade han denna, såsom han ofta brukade, då han var i stämning, i långa improvisationer, eller också fann han sitt nöje i att tillsammans med grefve Cronhielm sjunga duetter, hvilka ljödo ut öfver vattnet och kommo strandborna, som långt inne i vikarne skuro vasstoppar, att en stund häjda sig i sitt arbete för att lyssna- De anade icke, att detta så att säga var ett afsked, Sverges konung tog från de trakter af sitt land, han mest älskat. ————