122 FÄLTMANÖVERN I VÄSTERGÖTLAND 1865. En fientlig armé af 22000 man tänktes hafva landstigit vid Göteborg, och i »farans stund» hade denna stads skarpskyttekår slutit sig till ffenden; men en svensk kår af 45 000 man skulle marschera från Karlsborg och söka hindra dess framträngande. Prins Oscar var befälhafvare för denna kår, medan kung Carl var neutral, hvilket utmärktes af en grön kvist i mössan. Skarpskyttarne fingo emellertid dyrt plikta för sitt »förräderi»; en afdelning af dem måste gifva sig åt Närikes regemente; kanonerna spelade, gevären smattrade, »slagfältet» vimlade af härskaror i anfall och försvar, ursinniga rytterianfall höljde soldaterna med ära och grus, trummor hvirflade, adjutanter redo omkring, och konungen sprängde öfver en bro; tapperheten var lika stor å ömse sidor; härtigen vann slaget och skarpskyttarne fingo nåd, men de »slagne» voro ytterst misslynta öfver att programmet bjudit dem reträtt: »Hade bara kungen varit med oss, så hade vi följt honom ända in i h—e!» Kung Carls redliga »gossar» träffade i detta mustiga uttryck icke illa den rätta stämningen hos sig själfva och sina kamrater. Det lider intet tvifvel, att ej de svenske soldaterna skulle hafva följt kung Carl i hvilka faror som hälst, de skulle vid hans sida gärna hafva fallit till sista man, om han fört dem emot en värklig fiende. Öfver soldaten som öfver bonden ägde han nämligen ett obegränsadt välde, hvilket hade sin grund i hans personlighet. Med hela sin oböjliga fordran på raskhet och sträng disciplin i tjänsten förenade han alltid människovännens sinnelag. »Disciplinen», yttrar han i en liten militärbroschyr, utkommen 1868 (Betraktelser angående infanteriet, tillägnade den svenske infanteriofficeren), »ett nödvändigt band på människans fria vilja, får aldrig kännas tryckande såsom slafvens boja; den skall styra och vägleda det oförvillade förnuftet, den skall framtvinga den kraft, som kommer krigaren att glömma kroppsligt lidande för pliktens bud, den skall med ett ord likna familjefadrens allvarliga, varnande stämma till eget barns uppfostran. »Straff så väl som belöning skall finnas; men straffet, af-