132 LÄGERLIF. situation med ett »godt humör», ett solskenslynne, hvilket i det hela taget sällan under fältlifvet lät någon ana det svårmod, som i själfva värket dolde sig under glädtigheten. Vanliga små missöden, som kunde komma andra att bli en smula modfälda, tog han med största lugn, och med ett gladt ord fördref han vanligen hvarje skymt af förstämning. Så hände det t. ex. efter den ofvan omtalade västgötamanöverns slut, att alla officerarne, omkring 500 till antalet, voro bjudna till högkvarteret på supé. Under träden stodo borden, dignande under enj kunglig taffels rika håfvor; men just som aptiten tycktes som bäst retad, började tunga regndroppar falla, och inom ett ögonblick störtade regnet ned öfver härligheterna. Alla sågo oroligt bort till de nästan flytande borden, då i detsamma kungens glada, sorgfria röst hördes öfver sällskapet med det humoristiska utropet: »Det gör ingenting — det är korkar i buteljerna! — —» Något liknande hände under 1860 års möte på Ljungby hed, hvilket vi skola framdeles utförligare skildra i sammanhang med framställningen af Fredrik VII:s besök i Skåne. Efter manöverns slut slog konungen läger i Knutstorps skog; han var följd af drottningen, staben och ett större antal officerare. Middag intogs i det gröna och taffelmusiken spelade. Ett häftigt åsklag afbröt helt oförmodadt glädjen, och regnet öste ned. De talrika åskådarne skyndade bort, drottningen med sina hofdamer instufvades i tvänne täckvagnar, officerarne skylde sig i sina kappor — »men kungen ensam, som tycktes hvarken frukta det ena eller andra elementet, iakttog inga sådana försiktighetsmått, utan klädd i sin lilla korta vapenrock, med cigarren i mun, promenerade han lugnt omkring och lät det regna — —.» En person, som ifrågavarande år besökte lägret på Ljungby hed, berättar något i samma stil, till hvilket han varit ögonvittne. Liksom alla officerare hade kung Carl med sig ett litet tält, under hvilket han låg om natten eller de par timmar på dygnet, han behöfde hvila. Kl. var ej mer än tre en ruskig