PÅ SANNA HED 1862. 133 junimorgon, då soldaterna sågo sin kung utträda och midt i regnet tvätta och kläda sig. Regnet fortfor sedan hela dagen; ehuru alldeles genomvåt öfvertog konungen stundvis själf kommandot och »ilade på sitt rastlösa sätt omkring öfver allt». Så hände det sig, att man kom till en bred å, öfver hvilken kungen befallde, att man skulle marschera. Chefen för det närmaste infanteriregementet trodde, att hans soldater icke kunde komma öfver. »Nå för f-n», genmälte kung Carl, »så låt bli då; jag vågar mina kronobärgare.» Och naturligtvis kastade sig kronobärgarne i ån och vadade under lifliga hurrarop till andra stranden. Kung Carl var ytterst svag för sin armés anseende och tålte af utanför stående lika litet något klandrande eller ringaktande ord om sina soldater som om sina vänner. Men han fordrade också, att hans regementen när som hälst skulle vara i stånd att med heder uppträda. Det berättas, att under hans vistelse i Paris 1861, hvarom vi längre fram skola tala, en fransk kavalleriöfverste yttrat ett halft föraktligt ord om »bondkavalleriet» uppe i Sverge, hvilket i hög grad sårade kung Carl. Under förklaring, att det svenska »bondkavalleriet» var långt för mer än de franska »sidensvansarna», inbjöd han den franske officeren jämte sin släkting, öfverste Clary, att året därpå med egna ögon öfvertyga sig därom. Följande år 1862 på försommaren anlände också de inbjudne franske officerarne till Stockholm, där de voro kung Carls gäster. Kort före midsommar telegraferade denne till öfversten för Lifregementets husarer, att han på bestämd dag med svit ämnade anlända till Sanna hed för att med sina franska gäster åse regementets öfningar 1. Under hela våren hade det emellertid varit mycket regnigt, och Sanna hed var för tillfället förvandlad till ett synnerligt olämpligt manöverfält, enär hästarne sjönko ned till knäna i den uppblötta lösa marken. Öfverste Leuhusen ansåg därför efter moget betänkande en uppvisning omöjlig. Han rådgjorde 1 I enlighet med G. P:s resande referents anteckningar efter en gammal husars berättelser 1886.