142 KUNG CARL SOM RYTTARE. med en fart, som alltid utgjorde hans stockholmares både häpnad och förtjusning — — Hur mången af dem minnes ej ännu den lifliga synen! Eller också på sin hvita häst, i spetsen för sin stab, kommer han från Ulriksdal; uniformer glänsa och plymer vaja i skogen uppe på drottning Christinas väg. Han styr kosan till Ladugårdsgärdet, och soldaterna räta på sig. »Det var en frank karl, vår kung, alltid före alla andra, ingen ryttare kunde rida som han, ingen kunde följa honom», sade en gammal korporal nyligen till oss, medan en glimt af den gamla stoltheten lyste ur ögonen, och de skäggiga läpparne logo vid minnet af den vackra synen. »På Djurgården såg jag konungen,, berättar främlingen 1 — »han kom på en arabisk springare, omgifven af sina adjutanter. Hade han burit Frans den förstes guldsömmade riddardräkt, skulle han dock icke kunnat göra något skönare intryck på mig. Det var en riddargestalt, som anstod ett krönt hufvud. Han är äfven den lyckligaste konung i Europa, älskande sitt land och älskadt af det tillbaka — —» Men det är ej endast i uniformsglansen, som furste och soldat, han visar sig bland sitt folk. Vi se honom i resdräkt, sittande i en liten karriol, med fötterna spända emot vagnens fotbräde och skjutskarlen bakpå, i hvinande fart köra utför de slingrande backarne i Norrland eller Telemarkens tvärbranta fjällsluttningar, hållande tömmarna med säker hand. Eller nere i Bleking! Det är den vackra sommaren 1860. Den lilla vagnen rullar i »Carl XV:s raska fart» mellan leende löfdungar; landtfolket skockar sig längs vägkanterna. Man vet, att »kungen» skall komma vägen fram. Till vänster i vagnen sitter en fin herre, i grann, så grann uniform; det är allt kungen, menar man; man ser och beundrar honom, men man glömmer allt annat för den man tror vara kungens kusk, han till höger i blekingsk nationaldräkt, med det svarta skägget och den glada uppsynen. 1 Stefan Poles: Polska expeditionen, 186;3.