n KUNG CARL SOM RYTTARE. 141 »— — En annan gång, i parken, djupt inne i skuggan under de höga träden, stannar en officer på en häst. Han ?’gör honnör’ — — och frågar, hvad gossen heter. Han svarar, som sanningen är, ehuru något blyg. Det mörka ansiktet ser på honom med goda ögon, och han hör ett djupt dånande skratt. Därpå försvinner ryttaren. Det var kronprinsen!» En liknande bild från 1855 har hans gemål gifvit af honom!: »En viss ryttare spränger ofta om morgnarna fram i vild yra bland Drottningsholms alléer, åtföljd af en sällan medhinnande uppvaktning. Hög och stolt sitter han på sin vackra häst, som lydigt böjer sitt hufvud för härskarens vilja. Ryttaren, som icke i allt gynnar de moderna idéerna, älskar sin svarta häst mest, för det den har en graciöst böjd hals — — ty ryttaren älskar ej styfhet hvarken i hals eller vilja — — hos dem han vill tygla; därför är hästen i hans smak och passar förträffligt till sin höge herre. En och annan tyst åskådare har dock ej kunnat afhålla sig från reflexioner, när han sett denne ryttare på hans favorit. Dels rädsla, dels undrande tankar hafva hvälft sig i hans sinne. En besynnerlig carrière brukar denne ryttare på sin bana; månne det är för att ställa sig in hos Neptunus eller för att rida så fort, som en amiral seglar? Ingen kan svara, ty gåtlik som hans mörka häst är han själf, men ridspöet talar ett framåt till hästen — och han far af! De medföljande se farten, men då de ej assurerat sina lif, blifva de beskedligt på afstånd — —» Sådan känna vi ju honom också från verkligheten eller från konstnärernas taflor. Kung Carl, smärt och smidig, på en gång atletisk och behaglig, med de mörka dragen, det svarta rika skägget, de stora lifliga ögonen, »Europas skönaste furste» — på sin svarta häst och, åtföljd af sin lysande svit görande sin rond på Djurgården den 1 maj, sprängande fram 1 Uti ett nummer af en liten handskrifven tidning, »Drottningholmstrumpeten», från första ären af Carl XV:s och drottning Lovisas äktenskap och af hvilken åtskilliga nummer äro förvarade af konungens vänner frän denna tid, förekommer äfven ofvanstående af drottningen själf författade skildring af den beundrade gemålen.