JAKTDAGAR PÅ ÖLAND. 151 Kung Carl begagnade sig under sina färder på Öland med stor förkärlek af »hövagnar»; de droskor, som voro ställda till hans och hans sällskaps disposition, användes icke; han tyckte ej om att här ute i den »fria» naturen inspärras i en droska och begagnade sådan endast en gång; det var då han återvände till Borgholm från hjortjakten i OÖttenby, söder ut på ön. Vid detta tillfälle lät han dock landshöfding Sköldebrand och grefve Lewenhaupt, som voro med honom, sitta inne i vagnen; själf satte han sig upp på »bocken» och körde hela vägen, till stor missräkning för befolkningen, som samlats för att få se kungen i uniform och plymer, men nu i stället fick skåda honom som kusk, iklädd sin i deras ögon mycket tarfliga jägardräkt. När det därför första dagen af ifrågavarande jaktutflykt spordes, hurudana åkdon kungen befallde, svarade denne: »En halfhäck med några höpåsar att sitta på.» »Men E. M:ts eget åkdon?» »Bör vara precis lika; allt kött är hö.» Sedan ortens skarpskyttar paraderat och kungen talat litet med deras chef, satte man sig upp på höpåsarne, och så bar det af till Köpings kyrka. Åtskilliga medlemmar af den kungliga klubben hade under den hastiga färden svårt att hålla balansen på höpåsarne, hvilka gledo undan och rullade omkring som vågorna i Kalmar sund; en och annan gjorde också en kullerbytta. Bönderna, som strömmat till, stodo stumma af förundran vid åsynen af denna besynnerliga kyrkfärd. Kungens enkla dräkt och de ännu anspråkslösare åkdonen kommo dem att tro, att allt var gyckel, och att kungen alls icke var med. Efter återkomsten till Borgholm samlades jägarskaran på borggården till den vidsträckta härliga slottsruinen, där frukosten väntade. Vid bordet stod en med blommor utsirad stol för konungens räkning. Han flyttade denna varligt åt sidan, framsatte en annan utan blommor och yttrade skämtsamt: »Den där stolen är mycket vacker att se på, men jag sitter bättre på den här.» Under hela frukosten var han mycket munter och befallde,