152 JAKTDAGAR PÅ ÖLAND. att blomstervaserna på bordet skulle borttagas, emedan de skymde utsikten. Dessutom berättade han tilldragelser och jakthistorier ur sitt eget lif på ett sätt, som förvissade de närvarande, att man i kungen hade för sig en praktisk jägare. Därefter fördelades sällskapet i fem afdelningar och begaf sig till sina för dagen anvisade i närheten af Borgholm belägna områden. Hela bytet under alla de dagar, jakten räckte, utgjordes af 400 rapphöns, 40 brockfågel, 40 harar och 14 hjortar. Af de senare sköts den största och vackraste af kung Carl. Han befallde, att den genast skulle öppnas, och med kraftiga armar höll han hjorten upprätt i luften, på det att blodet måtte afrinna. Det var vanligen så anordnadt — såsom bruket lär vara vid alla kungliga jakter — att de två skickligaste skyttarne placerades på hvar sin sida om kungen; kung Carl tillät dock aldrig, att deras träffar räknades honom till förtjänst; han tyckte ej om några »kungliga företräden» under jaktlifvet; han ville endast vara en jägare med i ringen; men af flere af den forna jaktklubbens ledamöter ha vi hört, att han var mycket belåten öfver hvarje lyckadt skott, att hans »ögon då glänste af fröjd». För öfrigt gjorde det dåliga vädret, dimma och duggregn, visserligen något afbräck i jaktlyckan vid Carl XV:s första besök på Öland. Men under hela denna utflykt var kung Carl ständigt lika upprymd och munter och önskade se det lifligt och gladt omkring sig. All etikett och stelhet voro bannlysta; under jakten ville kungen, att alla skulle anses som kamrater. Kungen hade sin bostad på Rosenfors hos kronofogde Eneman, där också »kaffefrukost» intogs hvarje dag, medan middag vanligen åts på »kungsgården», belägen helt nära Borgholms slottsruin. — Kung Carl utvecklade som »gäst» alltid samma älskvärdhet, samma vänliga uppmärksamhet och rättframma hjärtlighet, som han ådagalade, då han var »värd». På Rosenfors blef han genast hemmastadd, gick omkring öfverallt, talade med alla och tittade in både i kök och skafferi. På den märkliga höga stentrappan, som gifver den gamla byggnaden ett egendomligt behag, tyckte han mycket om att