166 PÅ BÄCKASKOG. vanligen stående på trappan och rökande sin pipa. Kl. 7 hvarje dag promenerade han arm i arm med drottningen i parken; detta försummade han aldrig. Men strax därefter styrde han vanligen kosan ut på fält och åkrar, såg efter gärdesgårdarne o. s. v. Vid ett af de sista besök, han före sin afresa till Aachen sommaren 1872 gjorde på sin landtgård Bärgshamra nära Ulriksdal, var han åttföljd af sin intendent på Bäckaskog, Ekstrand. »Ser du, så vackert hvete jag har», utbrast kungen med en viss stolthet, i det han pekade på det rika hvetefält, framför hvilket de stannat; »du skall odla mycket hvete på Bäckaskog», tillade han därefter. På svaret, att den lösa jorden därstädes ej lämpade sig för detta sädesslag, genmälte han, att denna olägenhet kunde afhjälpas med »artificiella gödningsämnen», och sådana skulle han låta sända ned till Skåne — hvilket också sedan skedde. Detta omnämna vi endast såsom exempel på hans intresse för sitt landtbruk. Han intresserade sig lifligt för sitt »arabiska stuteri», och ehuru detta aldrig hann att få någon synnerligt omfattande betydelse för hästafveln inom landet i dess helhet, så spåras dock ännu i dag i Bäckaskogstrakten dess inflytande; man finner här nästan öfver allt hästar af god ras. Äfven understundom lifligt besökta hästauktioner ägde rum därstädes, vid hvilka kungen ibland själf var närvarande och till hvilka spekulanter kommo från Sydsverge, Danmark, Mecklenburg o. s. v. Alla de vid dessa auktioner sålda hästarne tillhörde dock ej kung Carl; ty han tillät vanligen traktens godsägare att vid sådana tillfällen sälja hästar, om dessa voro af ädel ras, och medan hela auktionssumman kunde uppgå till 30,000 kr. och därutöfver, erhöll kungen för sin del sällan mer än 8—10,000 häraf. Dessa penningar användes delvis till gårdens underhåll. Ett af den kungliga familjens mest omtyckta nöjen var att med hela omgifningen i stora vagnar åka ut till någon skogkransad backe eller s. k. »fölhage», eller också rodde man ut till »Iföklack», hvarifrån man hade en särdeles leende utsikt öfver ängar, sjöar, skogar och slott. Förfriskningar medfördes, man slog sig ned i gräset, skämtade och samtalade, medan man betraktade hästarne och fölen, som stodo eller sprungo omkring nedanför sluttningen. Kungen var då alltid vid