174 SLOTTET BÄCKASKOG. ligen v. Dardels, Bråkenhjelms, Louis Wredes, Henric Gyllenrams m. fl:s namnteckningar. Så var slottet till det yttre och inre för några decennier sedan ännu »ett sommarlustställe, värdigt en furste», såsom det skrefs härom redan på 1850-talet, och oaktadt Carl XV vid denna tid under två tre år ej besökte sitt Bäckaskog, säges det dock i samma skildring, att allt därstädes ständigt var »i förträffligt underhållet skick; där råder en prydlighet och en ordning, som hans egen närvaro icke kunde göra större; det står i hvarje ögonblick färdigt att emottaga honom». — — Helt annorlunda är det nu. Naturligtvis låter det sig ej lätteligen göra att underhålla denna aflägset liggande, numera obebodda kungsgård, såsom det i allo anstår en furstlig boning; men sådant Bäckaskog för närvarande är, gör det, liksom Ulriksdal, ett öfvervägande vemodigt intryck, hvilket snarare förstärkes än mildras däraf, att slottets inre kvarstår i nära nog orubbadt skick: förfallet utomhus framsticker därigenom blott så mycket starkare. Nästan intet finnes kvar af det, som skänkte kung Carl så stor glädje: allén upp till slottet är ovårdad, och de många torra grenarne visa, att ingen »husbondes» öga vakar öfver de gamla träden; Oppmannasjön är urtappad, och dess stränder delvis nakna och sandiga; kanalerna äro igenfyllda, ålkistan är fullkomligt försvunnen, och småbryggorna sönderfallna eller borta; kvarnen, hvars ljud särskildt så mycket behagade kungen, har stannat för alltid; mäjeriet utgör lider för hvarjehanda upplag; af kägelbanan återstår endast några nedfallna murkna spillror; båtbryggan, kring hvilken i Carl XV:s tid Oppmannasjöns småböljor plaskade, står nu högt uppe på torra sandmarken, och i det fordom ståtliga orangeriet finnas inga växter; endast svalor bo där inne och flyga hvinande med ett oroligt kvitter ut och in genom de söndriga rutorna, då man inträder och de af människosteg störas i sitt lugn. Endast blomsteranläggningarna närmast slottet äro ännu vackra; slottsmurarne äro täckta af samma täta vildvinsrankor, och längre bort i trädgården bära kung Carls fruktträd ännu vackra, röda äpplen.