PÅ BÄRGSHAMRA. 175 Djup och tryckande tystnad råder uti slott och park, liksom det öfver hela den omgifvande näjden hvilar en viss tyngd, en sorgbunden förstämning, hvarom de trygge, allt annat än lyriskt anlagde skånske bönderna i trakten äfven äro medvetna, och hvilken de uttrycka på sitt betänksamma sätt: »Se’n ”kungen’ dog, är här då ingen trefnad mer, det är då bestämdt». Om de sålunda af rent personliga skäl djupare än kanske på många andra håll af Sverges landsbygd sörjde öfver hans död, så blef för dem denna därtill af så mycket större betydelse, som äfven deras ekonomiska välmåga i icke ringa grad var beroende af det lif och den rörlighet samt af de mångskiftande praktiska intressen, som rådde i trakten, då kung Carl lefde. Den skånske bonden är mycket hemkär, han äger måhända större lokalstolthet, än den man finner på andra orter. I närheten af Bäckaskog kännes därför slottets och gårdens nuvarande ödslighet af snart sagdt en hvar, gammal eller ung, som en personlig förödmjukelse. * * * Det var dock egentligen i egenskap af »arrendator» af den förut nämda lilla egendomen Bärgshamra, kung Carl visade sig vara en särdeles ifrig landtbrukare. Detta ställe utgör fideikommiss inom grefliga familjen Barck, och arealen består af omkring 75 tunnland öppen och god jord. Det ligger helt nära Ulriksdal. Strax efter det man på väg från Stockholm farit förbi den s. k. »Ålkistan», viker man af till vänster in i en smal allé, och snart ser man den grönmålade ladugårdsbyggnaden med dess bruna luckor och dörrar och den stora »skullbron», öfver hvilken kung Carl var så förnöjd. Det skänkte honom ett särskildt nöje att se på, huru de fullastade hövagnarna långsamt körde upp på höskullen, aflastade sitt innehåll och i rask fart rullade ut och ned för den breda bron på den motsatta gafveln. Själfva ladugårdsbyggnaden uppfördes under hans egen personliga uppsikt. »Jag har själf byggt den», brukade han belåten säga om densamma. Under den tid, arbetet därmed pågick, begaf han sig dit