156 På BÄRASHAMRA flera gånger om dagen, ofta tidigt om morgnarna, uppmuntrade arbetsfolket med vänligt tilltal och följde det hela med allra största intresse. Kostallet, stort, ljust och rymligt, hade tvänne långa »bord» med plats för tjugu kor i hvarje: dessutom fanns stallrum för sex hästar: fyra stora fuxar och ett par små blacka norrbaggar, dem han tyckte mycket om, och som drottning Lovisa själf brukade köra. Han hade god reda på sina kreatur och var mycket angelägen om att vid inköp få god ras, hvarom han stundom kunde hålla långa öfverläggningar med sin intendent; han gjorde sig äfven dagligen underrättad om de särskilda mjölkkornas mjölkafkastning och utfodring m. m. De små norska lifliga korna hade han mest förtroende till och lät därför anskaffa sådana från Bygdö och Telemarken; det roade honom att sedan låta förgylla de runda metallknappar, som enligt norskt bruk prydde deras horn. Holländska kor ville han däremot icke veta af; och när han någon gång på resa genom Holland såg sådana på bete, blef han nästan litet småförtretad på dem, stora och dumma, som han tyckte de sågo ut i de skynken, hvilka i detta land användas för att skydda korna mot den starka fukten samt mot flugor och mygg. Äfven för det mäjeri, han ägde på Bärgshamra, hyste han stort intresse. Helt nära ladugården finnes en liten gräfd dam, omgifven af al- och videbuskar; bredvid denna hade kung Carl låtit uppföra ett litet hus, hvari mjölken förvarades för att sedan säljas till staden. — Denna lilla byggnad är nu borta och flyttad ned till sjön. — Han brukade ofta helt stolt berätta, huru väl hans ladugård sköttes. »Jag får 30 öre kannan för mjölken året om», yttrade han ibland mycket belåten. Dessa »mjölkpenningar» stoppade han i sin egen ficka; utgifterna bestredos antagligen af hofförvaltningen. Kung Carl var en mycket orolig landtbrukare; väderleken gjorde honom mången gång stort bekymmer, och när den någon tid varit ogynnsam för grödan, gick han oupphörligt och