182 SLUTORD TILL FÖRSTA AFDELNINGEX. Ännu återstår att skildra det allra innersta af Carl XV:s karaktär, nämligen i hvad förhållande han ställde sig till människoandens högsta uppgifter, de sedliga och religiösa. En dylik framställning är nödvändig och borde hafva bildat afslutningen af detta arbetes första afdelning, hvars syfte varit att gifva en hel bild af Carl XV:s skaplynne genom att sammanställa de olika sidorna däraf hvar för sig. De många smådrag och berättelser vi sålunda i vår skildring infört, och hvilka samtligen på ett eller annat sätt röra Carl XV, äro i våra ögon icke en brokig samling anekdoter eller mer eller mindre roliga historier, planlöst inkastade i vår teckning; de äro icke såsom sådana af oss omsorgsfullt samlade ur samtidens präss eller från personliga källor i första hand; utan de äro värkliga karaktärsdrag, hvilka vi sökt så ordna och sammanställa, att de både gifva en konkret, åskådlig bild af kung Carl och psykologiskt belysa olika skiftningar af hans innersta lynne. Efter samvetsgrann undersökning hafva vi funnit dessa småberättelser fullt sanna, och om de på samma gång — med få undantag — äro för denne svenske konungs minne fördelaktiga, så hoppas vi, att detta sakförhållande skall hos den svenska allmänheten framkalla oblandad tillfredsställelse. Men för att rätt förstå denne konung i ofvanberörda hänseende, det sedligt-religiösa, måste en skildring hafva föregått så väl af hans regentvärksamhet och hela offentliga lif som af hans konstnärsbegåfning i olika riktningar, med ett ord af allt, som bildar bakgrunden för hans individuella utveckling, sådan denna blef icke minst på grund af de svikna förhoppningar, som blefvo slutbehållningen af mer än ett af kung Carls varmaste sträfvanden. Vi föredraga därför att uppskjuta hvad som återstår i teckningen af Carl XV som enskild person, till dess vi längre fram samt framför allt i hans poetiska bekännelser och uttalanden finna en ny anknytning till det kapitel, vi här för en stund lämna.