- Project Runeberg -  Carl XV som enskild man, konung och konstnär /
189

(1891) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÄLVILLIG STÄMNING I NORGE FÖR KRONPRINSEN-REGENTEN. 189 Aldrig har dock en grundligare missuppfattning gjort sig gällande än denna gång. Den ministèr, som tillkom 1858, är just den, som på allvar i Sverge lagt grunden till ett konstitutionellt statsskick, det är samma ministèr, som genomfört representationsförändringen, och det är denna ministèr, som sedan blef kallad »den bästa»1. Det var en värkligt konstitutionell regering, som nu inaugurerades, hvilken icke afklippte regeringsformens § 4 efter orden »konungen äger att allena styra riket», utan kraftigt fortsatte: »på det sätt denna regeringsform föreskrifver» 2. * * * Helt annorlunda yttrade sig vid tiden för regentskapet stämningen för kronprinsen i Norge. Medan han i Sverge fick uppbära alla dessa mer eller mindre personliga misstroendevota, uttalade man i Norge sin tillit till honom och erkände den öppenhet och välvilja, han ständigt visat. Intill sitt 30 år hade han ej haft andra offentliga uppdrag än kanslersbefattningen och militära hedersposter. År 1856 blef han emellertid af sin fader sänd till en vidsträcktare värkningskrets såsom Norges vicekonung. Man hade således i detta land bättre lärt känna honom. »Vår väntan var», hade en norsk tidning, Morgenbladet, att, utan lön därför, hjälpa sina medmänniskor i deras nöd, och att räddning af människolif nog esomoftast ägde rum, t. ex. i Bohuslänska skärgården, utan att medalj därför blefve räddaren tillerkänd. Ett längre meningsutbyte mellan de båda departementscheferna följde nu. Statsrådet Almqvist betonade, att han förordade de begärda utmärkelserna, visserligen icke såsom belöning för en fullgjord plikt, utan såsom ett erkännande af den ådagalagda ovanliga sinnesnärvaron, och statsrådet Anjou yttrade slutligen undfallande: »Nå ja, hvad kadetten angår, må så vara, då han ju en gång blir man i staten och kan bära sin medalj på bröstet, men jag vet sannerligen icke, hvar hon skulle bära sin.» Kronprinsen-regenten, som hela tiden suttit alldeles tyst, afbröt nu samtalet genom att slå handen hårdt i bordet, och sade ifrigt: »Hon må bära den, hvar dj—n hon vill, men medalj skall hon ha!» 1 Marcellus: Ny samling politiska silhuetter, sid. 121. : 2 Harald Wieselgren: Bilder och Minnen, sid. 8.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu May 28 20:14:12 2026 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carlxv/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free