190 VÄLVILLIG STÄMNING I NORGE FÖR KRONPRINSEN-REGENTEN. yttrat strax efter hans ankomst till Norge den 7 februari detta år, »att finna hos fursten i hela hans uppträdande ett erkännande af vår unionellt grundade lika berättigade och själfständiga ställning vid sidan af förbundslandet, och vi ville vidare se vittnesbörd om konstitutionellt sinnelag och den ovillkorliga vördnad, som hvar och en både i goda och onda tider och framför allt konungasonen är pliktig att visa den statsförfattning, i kraft af hvilken han kallas att bekläda statens högsta värdighet — — — Vi kunna intyga, att H. K. H., hos hvilken öppenhet och rättframhet synas vara framstående karaktärsdrag, har gjort sitt första inträde bland oss utan att stöta emot dessa första ovillkorliga fordringar. Det allmänna omdömet är gynnsamt stämdt för vicekonungens frimodiga väsen, och hans manliga personlighet jämte hans enkelhet i allt, hans kungliga uppträdande, hafva slagit an på oss.» Denna varma ton snarare ökades än aftog under hela hans vistande i Norge; och när han i början af oktober 1857 — således kort efter det han blifvit utnämd till regent — i Christiania upplöst stortinget och tackat för de många bevis på tillgifvenhet och förtroende han emottagit, försäkrade stortingspresidenten vid afskedsuppvaktningen honom om stortingets »fulla tillit» och tackade i sin ordning för den »öppenhet och vänlighet», hvarmed han under hela sitt vicekonungaskap kommit en hvar till mötes. På detta svarade prins Carl enkelt, att han med dubbel glädje erinrade sig den gångna tiden, »både för den kännedom om Norges land, jag därunder förvärfvat, och för den visshet Jag vunnit, att en ärlig mening skattas af Norges folk.» — — — Man tycker, att vittnesbördet från det demokratiska Norge borde något litet hafva lugnat de bekymrade svenska frihetsvännerna, åtminstone hvad prins Carls ärliga vilja beträffar. Men desse togo sig tvärtom häraf ny anledning att lägga sitt tvifvel i dagen. Helt visst kan man ej med full rätt kalla detta tvifvel helt och hållet oberättigadt, enär man i Sverge ej haft tillfälle att på nära håll se prins Carl så att säga i »ämbetsutöfning», utom för så vidt det gälde hans militära intressen,