UR KUNG CARLS TRONTAL I CHRISTIANIA. 199 2. åde Sverge och Norge fingo dock snart nog anled- 1 ning att pröfva sin nye konungs kraft, klokhet och 1]j varma bemödanden att uppfylla det löfte han gaf, ål då han som svar på den adress, Höjesteret 20 juli 1859 uti norskt statsråd i Stockholm öfverlämnade till honom, bland annat yttrade: — — — »Med trygghet kunnen I förlita Eder på min redliga vilja att främja allt, som leder till norska folkets heder och lycka och till befrämjandet af föreningen mellan brödrafolken.» Då han den 6 oktober öppnade stortinget i Christiania, upprepade han i sitt trontal den ed, han förut svurit: »Jag lofvar och svär att regera konungariket Norge i öfverensstämmelse med dess konstitution och lagar: så sant mig Gud hjälpe och hans heliga ord. — — — Må Gud förläna mig kraft att infria denna ed, såsom det blef min fader beskärdt att infria sin. Det norska folket skall ... fortsätta att arbeta åt det mål, som är ett ädelt folk värdigt: upplysningens utveckling, samhällsordningens befästande och utbredande af lycka och förnöjsamhet i alla samhällslifvets delar. Mig skolen I alltid finna på denna eder väg.» Det dröjde ej länge, innan han fick kännas vid en unionskonungs långt ifrån lätta uppgift, i det han bokstafligen slets åt tvänne håll: hans intresse drogs åt båda länderna, och han behöfde all sin själfständighet för att styra sin egen raka och rättvisa kurs mellan alla förvecklingar. Redan vid Öscar I:s tronbestigning hade det konservativa partiet i Sverge varit denne gramse för hans förhållande till