200 SPÄNNING MELLA BRÖDRAFOLKEN. Norge, för det han t. ex. erkänt Norges likställighet med Sverge i rättigheter och förmåner, »ehuru det icke i lika grad bidrog till unionskostnaden», vidare för det riksvapnet blifvit förändradt därhän, att skölden indelats i tvänne lika stora fält, det ena med svenska, det andra med norska vapnet, »i stället för att Norge förut haft blott en tredjedel» o. s. v. Och i en korrespondensartikel från Stockholm hade det från den liberala sidan yttrats, att Sverge länge märkt den skiljemur, som söndrat det från Norge, för hvars skull förbundet med detta rike aldrig kan bli en värklig förening, nämligen »medeltidsförfattningen med fyra stånd, den föråldrade lagstiftningen» o. s. v. — Liknande röster höjdes nu vid Carl XV:s tronbestigning, men med mångdubbelt större styrka: å ena sidan af de konservativa, förnämligast adel och prästerskap, som talade om Norges afund emot Sverge, å andra sidan af de liberala, med Aftonblad och Blanche i spetsen, som talade om hvad Sverge hade att afundas Norge — dess fria, tidsenliga statsförfattning. Sedan blef den kungliga namnchiffern ett ytterligare ämne till tvist; i Norge ville man, att kung Carl skulle räknas för den IV, trots att han var den XV i Sverge. Detta framkom dock ej i stortinget, utan i norska prässen; men redan 1836 års konstitutionskomité i Norge hade dock bland andra önskningspunkter i unionsangelägenheter framställt en förändring i kungens namnchiffer, hvilket dock af stortinget afslogs. Sedan dess hade denna fråga ej debatterats i tinget, och Aftonbladet uttalade sin varning, att detta ej måtte bli ett nytt tvisteämne i svenska riddarhuset I hela landet pågick för öfrigt en liflig agitation, som hade till mål att uppreta stämningen emot Norge. Allt gammalt groll uppgräfdes; man kastade sig öfver allt, som dagens krönika kunde uppduka till nackdel för Norge. Man till och med inblandade kung Carls namn i småskandalerna; så t. ex. berättade en nitisk stockholmskorrespondent för att riktigt grundligt karaktärisera norrmännens öfvermodiga trots, huru man på telegrafbyrån i Christiania skickat tillbaka till Stockholm ett på svenska affattadt telegram från kung Carl, med den förklaringen att man ej förstode detta språk; och kungen