BJÖRNSONS »KONGEN». 211 dödsbudet kom, var den personliga känslan af sorg så stor, att det i vårt norska broderland kunde sägas, att det förnams, som om döden susat »over eget tag» för att rycka bort något, som man håller mycket kärt. Af alla de dikter, som då såddes ut öfver kung Carls kista, var ingen så personligt varm och flärdfri, som den från Norge: Farvel du elskte Drot! Vor varme Tåre Som Öffer bringe vi din frie Sjæl! I Tanken stå vi alle ved din Båre Og sige Dig for siste gang Farvel! Tifoldt velsignet være da dit Minde! Velsignet leve det i Norges Land! Dit Navn fra Slægt tü Slægt vil slutte inde En Saga om en sand og ædel Mand!l 1 En i sitt slag gripande kungahyllning är det drama, som förklarligt nog väckt så mycken vrede på många håll — Björnsons »Kongen», det drama eller den dikt, hvilken liksom med eldskrift påpekar de brister, som ätminstone kunna vidlåda kungadömet, på samma gång det gifver en kärleksfull psykologisk förklaring af kungens — den lätt igenkänlige Carl XV:s — personliga utveckling. Att kung Carl så förstått med sitt väsen gripa den skald, som då kanske mer än nu var en tolk för ren och oförfalskad norskhet, visar, att han var en man, som äfven i Norge vann folkets kärlek, ty denna dikt är i själfva värket norska folkets drapa öfver Carl XV. — 1 Kantat vid sorgefästen i Christiania efter kung Carls död 1872.