218 KUNG CARLS STÄLLNING TILL REPRESENTATIONSREFORMEN. lande kung Carl stod och alltid stått till Hamilton, representationsreformens skarpe fiende. Ifrån hans barndom eller tidigaste ungdom hade denne varit hans ledare, lärare och vän, och det är en fullkomligt naturlig och mänsklig sak, i sig själf ej att klandra, att vid ett dylikt förhållande idéerna bli mer eller mindre likartade, i synnerhet om den ledande principen — här Hamilton — representeras af en i ovanlig grad begåfvad och viljestark man. Kung Carl hade således från sin tidigaste ungdom varit utsatt för trycket just från en af »junkerpartiets» främste målsmän. Och för detta kan ej han klandras. Att han värkligen drogs åt tvänne håll, att han tvekade och vacklade, det visar bäst, att han inom sig äfven hyste andra sympatier än de rent aristokratiska, att det folkliga lynnet hos honom började göra sig gällande och arbeta sig fram äfven här. Det är orätt att kalla detta bristande frihetssinne eller att säga, det kung Carl i själfva värket ej var den frihetsälskande man, som de stora frihetsrörelserna inom landet gifvit honom sken af att hafva varit. Ty om landets konung värkligen varit en fiende till frihet och fri utveckling — skulle månne då dessa rörelser kunnat blifva så segrande, att de kasta ett skimmer ända in i vår tid? — Är landets främste man i grund och botten reaktionär, så är i och med detsamma ett kraftigt handtag gifvet åt allt, som sträfvar bakåt i tiden eller vill stå stilla. Ett sådant handtag gafs emellertid icke af Carl XV. Ty dennes lynne var frisinnadt, och den på 1860-talet förhärskande stämningen i landet kom därför dock till slut att koncentrera sig omkring honom. Må vara — vi upprepa det — att han ej ägde de insikter, som hans så fint diplomatiskt bildade fader förfogade öfver; må vara, att det visserligen ej var han, som framdref de frisinnade rörelserna i sitt land; men dessa trifdes under hans regering just för den skull, att han först och sist i allt såg på detta sitt lands, sitt älskade Sverges bästa. Detta kan aldrig tillräckligt betonas. Visst är också, att den man, som i hela sitt lif tackade gamle Hwasser, för det han lärt honom inse människans värde