REPRESENTATIONSREFORMEN. 217 Detta allt jämte många andra uppslag till friskare, nyare lif och raskare fart i det, som rörde landets dyrbaraste intressen, visar väl bättre än något annat, att landet i kung Carl fått en monark, för hvilken — vi citera här en af Sverges mest aktade äldre militärers, en af kung Carls forne vänners och tjänares ord — »intet var högre, intet viktigare än hans lands välgång och hans folks lyckliga utveckling. Allt, som han trodde kunna befrämja detta, låg honom varmt och innerligt om hjärtat.» Häri var han helt och hållet oegennyttig; landets väl hette det för honom, ej först och främst dynastiens eller hans eget enskilda. Detta är något, som man aldrig borde glömma, i synnerhet då man talar om kung Carls förhållande till den fredliga revolution, som framför allt gjorde hans regeringstid till ett af de viktigaste skedena i Sverges historia, nämligen hans förhållande till svenska folkets myndighetsförklaring, till representationsfrågan. Mycket har han blifvit klandrad för sin »tvekan» och sitt »vacklande» i denna sak; man har till och med icke dragit i betänkande att insinuera, det han på sätt och vis skulle hafva köpslagit med sitt bifall, enär förslagen om förhöjdt apanage olyckligtvis råkade framkomma både 1863 och 1865. Det var ingalunda lätt för en ung konung att i denna fråga fatta en fast position, en fråga, som i femtio år varit omtvistad och diskuterad, framlagd och åter förkastad. Att han hade en utvecklingstid att genomgå äfven med hänsyn till denna fråga är en naturlig sak, liksom ock att man ej kan lägga honom till last, att han slets åt tvänne håll: ministèren med de Geer och kanske främst Gripenstedt å ena sidan samt militärpartiet med Hamilton och Posse å den andra; hvad detta senare angår, bör man äfven betänka, i hvilket förhål- holm; det berättades bland annat såsom bevis på hans enkla rättframhet, att han strax före mötets början inkommit civilt klädd å mötets byrå i slöjdföreningens hus, hvarest han, i trängseln af de många besökande, själf köpte biljett åt sig och franska sändebudet Dotezac, som befann sig i hans sällskap.