222 HYLLNING ÅTKUNG CARL. allt vimlade det af poem, i hvilka kung Carls personliga uppträdande lofprisades, på samma gång man skattade folket så lyckligt: Och folket är upplyst, och konsten har stöd, Och sorgerna flykta och klagan och nöd, Och skalderna sjunga, och åter på jorden Man ärar det gamla, det härliga Norden, ty, som den reformvänlige skaldelöjtnanten och redaktören Ridderstad uttryckte sig i ett långt poem, »Carlavagnen»: Åter har en Carl förkunnat Fosterländska ädla tänkesätt; Åter har en Carl i häfden Ristat in sitt namn för mänskorätt. Kungen handlat, kungen talat Som vårt lands, vår samtids bästa tolk; Konungen det är, som räckt oss Ifrån tronen trofast redlig hand; I historien icke bättre Handslag växlats mellan kung och land. Tacksägelseadresser till konungen ingingo från flera orter. I Stockholm samlades borgar- och bondestånden till middag och beslöto enhälligt med Blanche och Hierta i spetsen att göra en demonstration genom att uppvakta och tacka kung Carl. Det slut, hans tvekan och helt visst ej ringa inre strid fått, det svar, han gifvit på nationens önskningar och framställningar, fordrade ett erkännande; han fick det äfven, dels i de båda folkvalda ståndens tacksägelseuppvaktning, dels i form af den illumination och det fackeltåg, hvarmed han hälsades på sin namnsdag, oaktadt man från motsatt håll sökt intrigera bort denna hyllning. En af stadens riksdagsmän, grosshandlare Frans Schartau, hade nämligen i prässen framkommit med en adress, hvilken afsåg, att illuminationen måtte inställas, enär han, Schartau, uppkallats till kungen, som tillkännagifvit, att han af grannlagenhetsskäl icke önskade denna hyllning. Med detta meddelande på fickan genomdref ifrågavarande riksdagsman det beslutet, att stadens allmänna byggnader ej skulle illumineras.