HYLLNING ÅT KUNG CARL. 223 Men då framkom Aftonbladet af den 27 januari med en kraftig uppmaning, att allmänheten måtte frivilligt illuminera och förklarade, att kungen endast afböjt illumination, ifall stadsmyndigheterna skulle besluta en sådan, hvilken därför på visst sätt skulle bli en toungen hyllning. En dylik skulle ej häller hafva varit i kung Carls smak; hans humbugsfria sinne skulle aldrig hafva känt sig tillfredsställdt af fästligheter till hans ära, som ej haft sitt upphof uti folkets egen fria vilja. Han tyckte så litet om officiel hyllning, att han på sina resor, som bekant, ofta med glädje spelade sina lojala undersåter det sprattet att komma för tidigt, innan äreporten var färdig, att med ett par godlynta ord afbryta det utarbetade hälsningstalet o. s. v.1 Men en frivillig hyllning, om än så enkel, upptog han med glädje och välvilja. »Jag har mer än en gång sett hans ögon tåras därvid», har en högt uppsatt person, som ofta var honom följaktig, härom yttrat. Få äro väl också de regenter i Sverge, som fått emottaga så många frivilliga och hjärtliga bevis af sitt folks varma tillgifvenhet som just Carl XV. Den frivilliga illuminationen blef nu också lysande, ehuru ej allmän2, och ett fackeltåg anordnades, hvari personer af alla stånd och åldrar deltogo, »man såg t. o. m. präster och adelsmän marschera med». Att kung Carl ej häller nu ogärna såg denna folkets hyllning, märktes af det sätt, hvarpå han mottog densamma. Stående i ett af de öppna slottsfönstren, lyssnade han till sången 1 Så t. ex. vid Boråsbanans invigning 1863, då massor af högtidsklädda människor från stad och omnäjd samlats mellan »stadshuset», där kungen bodde, och kyrkan, där gudstjänst skulle hållas; man ville se och hylla honom, man väntade och väntade, såg sig omkring och undrade, men ingen kung hördes utaf. Slutligen fick man veta, att han redan infunnit sig i kyrkan, dit han begifvit sig på en omväg för att undslippa alla ovationer. 2 Angående illuminationen berättas, att många transparenter voro uppsatta på enskilda byggnader; bland annat ådrog sig en af dem uppmärksamhet. Det var kungens namnehiffer i briljant eld och därunder det lakoniska ordet: »Godt». Detta ord var dock tillräckligt att upplysa hela Stockholms befolkning om hvem illuminatören var. »Godt, sa’ Uddman», var och är ju ett allmänt kändt ordstäf.