APANAGEFRÅGAN. 225 bevekelsegrunder. Redan den 29 januari framlade nämligen chefen för finansdepartementet, Gripenstedt, en skrifvelse till landtmarskalken samt talmännen i präste- och borgarestånden, hvari meddelades, att K. M. genom särskild proposition ärnade begära förhöjdt anslag. »Utan att yttra det ringaste om själfva saken», skrefs härom i Aftonbladet, »tro vi oss dock böra nämna, att formen och tidpunkten för detta meddelande väckt förundran samt gjort ett oangenämt, för att icke säga pinsamt intryck på snart sagdt alla, utan skillnad för olika samhällsställning eller olika politiska meningar. Man hade utan tvifvel bort kunna påräkna, att friherre Gripenstedt, som så länge handhaft finansportföljen och visat sig vara en så habil statsman, skulle kunnat anordna denna sak på ett lämpligare och både i det ena och andra afseendet mera grannlaga sätt.» Man måste ovillkorligen dela den allmänna tanke, tidningen här uttryckte, och detta för kung Carls egen skull; ty visst är, att den tvekan, för att ej säga misstro, man hyst emot honom i början af hans regeringstid med anledning af hans förhållande till »junkerpartiet», nu så att säga tog en annan riktning, och man var halft benägen att tillvita honom rent af personligt själfviska baktankar, som fingo en viss grad af sannolikhet genom den aåliga affärsställning, hvari han befann sig. Däraf kom sig det nyväckta tvifvel, med hvilket man betraktade hans förhållande till representationsfrågan. Man satte alltså bifallet till hans begäran om förhöjdt anslag i allra närmaste samband med hans sanktionerande af representationsförslaget, i fall detta skulle segra vid riksdagen. Det gifves ej mindre än trenne olika versioner angående kung Carls personliga tänkesätt från och med det kungliga förslagets framläggande till den 7 december 1865, då det segrade. Bekant är, att det ökade anslag af en million, som 1863 begärdes att under fyra års tid utfås, beviljades på en gång. Det uttryck, kung Carl då säges hafva fällt, har ju äfven nästan blifvit bevingadt: »Åh h—e, vräker de på mig allt ihop på en gång!» Men millionen räckte icke, och 1865 gälde riksdagens 15