KUNG CARLS STÄLLNING TILL REPRESENTATIONSREFCRMEN. 227 utan att kung Carl haft en aning om hela intrigen. Detta vårt antagande har blifvit ytterligare bestyrkt af den adjutant, som denna dag var vakthafvande hos konungen och utan hvars anmälan ingen till honom insläpptes. Af honom hafva vi nämligen mottagit den bestämda förklaringen, att ifrågavarande adliga utskottsledamot, under tiden för utskottssammanträdet, icke varit synlig i konungens våning. Den andra meningen om kung Carls förhållande till frågan var, att han in i det sista tvekade att sanktionera förslaget. Han blef endast långsamt och så småningom öfvertygad, att ett nekande ej skulle tjäna till något; ministèren hade för starkt rotfäste i folkopinionen för att afgå; det af de Geer, Dreyer och Björck gjorda reformförslaget skulle, om det nu fölle igenom, vid nästa riksdag åter framkomma, och till slut visade de bekanta deputationerna från hela landet en sådan enhet i folkviljan, att ett nekande lätt kunnat föra till blodsutgjutelse, som ej skulle hafva ledt till något annat än stämningens ytterligare upphetsning och förslagets utsikt att så mycket säkrare vinna seger nästa gång . Och det skulle hafva varit öfvertygelsen om detta, som förmådde honom att sanktionera. Den tredje uppgiften lyder så: Sedan kung Carl vid 1863 års riksdag undertecknat reformförslaget, lät han all tvekan fara. Som skäl härför anföres — och kan med rätta anföras — bl. a. det samtal, konungen skall hafva haft med öfverstlöjtnant Nisser vid Dalregementet redan vid 1865 års riksdags allra första början, innan ännu någon fråga blifvit framlagd. . »Hvad är E. M:s tanke — skall reformen segra eller komma att förkastas?» »Den skall segra.» »Men i fall den likväl skulle falla, så framlägger E. M. väl förslaget dagen därpå?» 1 En af kung Carls nära vänner har berättat oss, att han vid deputationernas ankomst föreställde konungen allt detta, tilläggande: »Det är ej adeln, som skrifver E. M:s historia». När kung Carl sedan nästa års sommar kom till Skåne, yttrade baron Jules Schwerin sitt missnöje öfver, att kungen sanktionerat förslaget. »Min käre Schwerin, det är inte adeln, som skrifver min historia», svarade då denne och svängde sig om på klacken.