228 KUNG CARLS STÄLLNING TILL REPRESENTATIONSREFORMEN. »Det vore väl häftigt — men länge skall det ej dröja.» »Tillåter E. M. mig att omnämna detta för vänner och bekanta ?» »Gärna.» Borgarståndets talman, grosshandlare Schwan, uppvaktade äfven konungen för att personligen taga kännedom om hans tanke, och till honom yttrade kung Carl: »Visst är det sant, att jag länge tvekade, innan jag underskref akten; men sedan jag undertecknat den, önskar jag uppriktigt förslagets framgång.» På Schwans hemställan, i fall konungen ämnade mottaga de väntade deputationerna, svarade han lugnt och klart: »Nej. Landet har i sina riksdagsfullmäktige sina grundlagsenliga ombud. Det vore icke konstitutionellt riktigt att ställa mig i förbindelse med andra, på sidan om både författningen och ståndens själfbestämmelserätt uppträdande, främmande, extra ombud. Det duger inte. Statsförfattningen måste aktas. Emottoge jag deputationerna, måste jag tala till dem såsom konung, och därtill har jag ingen rätt. Mitt ord såsom sådan är redan uttaladt i och med det framlagda reformförslaget. Enskildt kan jag väl yttra mig till en och annan mig nära stående person, men därmed äfven slut. Riksdagen må — såsom riksdag betraktad — handla utan allt påtryck från mig, själfständigt och fritt.» Ett ungefär liknande svar erhöll äfven öfverste Ericson vid den audiens, han sökt och fått hos kung Carl för att å deputationernas vägnar enskildt hos konungen taga kännedom om tiden, när denne skulle vilja emottaga dem. Som bekant hänvisade kung Carl i öfverensstämmelse med sin uttalade åsikt deputationerna till justitiestatsministern, såsom den under för handen varande förhållanden ende konstitutionellt vederbörlige, till hvilken de borde vända sig. Själf emottog han deputationsmedlemmarne en och en i sänder och med villkor, att ej ett ord finge talas om representationsreformen. Carl XV:s ofvan citerade ord tyckas oss vara ett värdigt och konungsligt tal: det lämnar ej några tvifvelsmål angående hans personliga tänkesätt och öfverensstämmer i det allra när-