Å RIDDARHTSET D. 7 DEC. 1865. gsa han sitt kraftiga bistånd till att från det politiska lifvet aflägsna detta Sverges främsta stånd, som alltid, icke minst af hans farfar, ansetts såsom tronens stöd, och han är med om att öka folkmakten såväl härigenom som genom beslutet om årliga riksdagar. — Som bekant försiggick 1865 års omhvälfning visserligen utan blodsutgjutelse, men dock icke utan stark oro och spänning, mest naturligtvis i hufvudstaden, där upphetsningen var så stor, att trupper inkallats. Betecknande för situationen är den lilla historien om, att ärkebiskopen af kung Carl begärt speciellt hägn åt prästerna och deras öfverläggningsfrihet, och att denne svarat, att han väl kunde och skulle skydda dem i hufvudstaden, men att han icke kunde inlägga garnisoner i hvarje prästgård. Välbekant är det, att prästeståndet helt försiktigt gömde sig bakom adelns rygg och beslöt uppskjuta afgörandet, till dess denna sagt sitt ord. De andliga fäderna lade således ansvaret på riddersmännen. Med rätta har också de Geer i sin själfbiografi yttrat, att om prästeståndet gifvit sitt bifall till till representationsförslaget emot sin öfvertygelse, så »blir dess ansvar så mycket större och bevisar mer än något annat ståndsrepresentationens ohållbarhet» Den 4 december hade bönderna, dagen till ära klädda i högtidsdräkt, enhälligt godkänt regeringens förslag; borgerskapets beslut föregicks visserligen af en kort diskussion, men förslaget antogs med sextio röster emot fem. Hufvuddrabbningen skulle således komma att stå på riddarhuset bland »Sverges hjältar och riddersmän.» Den 7 december 1865 voro också riddarhusets medlemmar samlade talrikare än någonsin. Öfver 700 adliga ätter voro representerade. Hvad Sverge ägde ypperst af rang och börd kämpade här varmt och modigt hvar för sin öfvertygelse; ett djupt allvar härskade, man lyssnade till en man, som försäkrade, att han var beredd att villigt och med gladt sinne nedlägga den sköld och den rätt, han själf förvärfvat. »Och jag hoppas», fortfor han, »att ridderskapet och adeln genom ett högsinnadt beslut, värdigt dess stora anor och dess medborgerliga dygd, skall undgå ända till skenet att styras af själfviska bevekelsegrunder och i stället hänga en ny krans