KUNG CARL I AFVAKTAN PÅ OMRÖSTNINGENS UTGÅNG. 235 blickligen utom husets murar till den på torget samlade, oroligt väntande massan af folk ur alla klasser, som med stormande hurrarop tillkännagaf sin glädje. »Dessa hurrarop», yttrade en tidning, »skallade genom riddarhusets sal och satte sköldarne i rörelse.» Och långt efter det den församlade adeln skingrats och mörkret bredt sig i den tysta och tomma riddarhussalen, rullade hurraropen som en åska öfver torg och gator, öfver riddarhus och Riddarholme. Under tiden afbidade kung Carl i stor spänning och liflig oro utgången af debatten. Han kunde ej, som Gustaf III, åberopande något svenskt sköldemärke personligen infinna sig på riddarhuset, enär grund- lagen af år 1809 förbjuder riksdagen att öfverlägga i konungens närvaro. Men hans f. t. vakthafvande ordonnansofficer, hans orubbligt trofaste tjänare och vän, grefve Axel Cronhielm 1, hvilken själf såsom sin ätts hufvudman intog plats på riddarhuset, där han röstade för förslaget, hade befallning att, så fort man vore säker om resultatet, skynda upp till honom på slottet och tillkännagifva detta. Grefve Cronhielm hade sin plats på främsta bänken, helt nära landtmarskalken, och kunde således noga följa och räkna de lämnade röstsedlarne. Ännu innan voteringen nått sitt fulla slut, märkte han således, att ja skulle bli det öfvervägande. Skyndsamt begaf han sig upp till slottet och inträdde till kung Carl, som tigande och andlös reste sig vid hans inträde och vid hans berättelse om utgången allvarligt och upprörd med ett djupt andetag yttrade några ord, hvilka sedan dess aldrig utplånats ur den tilltalades minne: »Heder åt ert stånd, som nu fritt och utan tvång gifvit föderneslandet ett stort offer, Måtte nu också den riksförsamling, som hädanefter kommer att föra folkets talan, veta 1 Det är samme minnesgode vän, hvilken ägnat kung Carls minne den vackra hyllningen, att den 3 maj (konungens födelsedag), den 18 september (hans dödsdag) samt den 24 december smycka fönstret till det bernadotteska hvalfvet med en frisk grön krans — den krans, hvilken hvarje år sedan konungens död framkallat så många gissnmgar. På grund af omständigheter, hvilka här ej är platsen att beröra, lägges kransen på samma dagar numera vid kung Carls kista i griften.