236 REFORMJUREL. att ädelt och fosterländskt utföra sitt viktiga värf — måtte dess sträfvan alltid bli till landets väl!» Efter detta följde för landet en tid af glädje, så jublande, innerlig och ren, att de gamle ej kunde minnas dess like och de unge knappast hoppas dess förnyelse. Redan samma afton afsändes 300 telegram från Stockholm till landsorten, och »lefve Carl XV» ljöd det den aftonen öfver hela landet ända upp till Haparanda. Liksom spänningen före frågans afgörande varit starkast i hufvudstaden, så yttrade sig ock glädjen öfver utgången därstädes lifligast. I La Croix’s salong samlades en stor mängd literatörer och riksdagsmän; glasen fylldes och tömdes i botten för det unga, nya Sverge. Blanche höll tal för kung Carl, och en närvarande har berättat, »att en kåre lopp oss genom ryggar och själar, då han slöt med dessa ord: »och detta är första gången, jag har föreslagit en skål för någon konung.» Nästa dags afton blef kgl. teaterns representation af »Dagen gryr» en strålande högtid. Konungen mottogs med Jubelrop, »lefve kung Carl», och folksången. Efter styckets slut gafs en tablå: kung Carls byst, omgifven af fyra allegoriska figurer, föreställande de fyra riksstånden; mellan dem Jjämlikhetens och frihetens gudinna, med upplysningens fackla i ena handen och tryckande med den andra mot sitt hjärta det föråldrades brustna kedja — alla figurerna sammanlänkade med kungabilden genom blomsterguirlander; öfverst Svea och Nore, hvilka med gyllne lager krönte Carl XV, grupper af allmoge nedanför tablån, alltsammans belyst af bengaliska eldar. Endast genom lika energiska som till sin bevekelsegrund ädla ansträngningar lyckades det kung Carl att vid sin hemfärd afböja en hyllning, som lyckligtvis sällan bjudes någon monark, i det mängden under hurrarop ville frånspänna hans hästar och själf draga honom till slottet. Det värkar rent af välgörande att i allt detta jubel och högstämda brus höra kung Carls rättframma, harmsna utrop, då han, nästan ond, sprang ur vagnen för att hällre gå hem: