DEN FRIVILLIGA FOLKBEVÄPNINGEN. 239 4. af de rörelser, som lägger öfver kung Carls första regeringsår den lifligaste och bjärtaste belysningen, är folkbeväpningsidéen. Den gjuter öfver denna tid en entusiasmens glans, fullt jämförlig med den, som reformrörelsen, skandinavismen, intresset för Italien och Polen åstadkommo; den var också endast en följd och utveckling af dessa. Det var tidens frihetsbölja, som lyfte det hela, och i den kraft, hvarmed nationalbeväpnings- och reformfrågorna samtidigt grepo omkring sig, såg man början till en »föryngringens och pånyttfödelsens dag för gamla Sverge». Den hotande krigsstämning, som hvilat öfver Europa allt sedan de danska och italienska krigen 1848—50 samt krimkriget 1854—55, ökades starkt vid det andra italienska krigets utbrott 1859. Den oro, som grep sinnena i nästan hvarje europeiskt land, gaf sig luft i ett ifrigt intresse för försvarsväsendets ordnande och stärkande. Tanken på bildandet af ett frivilligt försvar uppkom som bekant först i England 1860, där föreningar för vapenöfningar bildades af »frivilliga» — »volunteers» — ur alla samhällsklasser. 1862 uppsteg dessa frivilliges antal till ej mindre än 170,000 man, som höllo stora revyer, i hvilka ända till 30,000 man deltogo; en sådan revy försiggick t. ex. annandag påsk sistnämda år vid Brighton under befäl af lord Clyde, hjälten från Krim och Indien. Från England spred sig rörelsen till Sverge, Norge och Danmark, i vårt land sökande en militärisk organisation, i de senare länderna uppträdande under formen af målskjutnings-