240 SKARPSKYTTESAKEN. sällskap. — Det dröjde icke länge, innan idén satt eld i sinnena i Sverge, och »en heligare eld kan icke brinna på fosterlandets altare», utbrister den hänförde Blanche, hvilken tillsammans med August Sohlman var en af skarpskyttesakens ifrigaste förkämpar, medan dess hufvudledare och organisatör i Stockholm var Julius Mankell. Det blef också en patriotismens tid; oroligheterna i södra Europa, hänförelsen för Garibaldi, underrättelserna från Amerika — allt bidrog att öka »elden», som äfven gaf sig uttryck i den hyllning, som vid denna tid ägnades svensk tapperhet; vi påminna exempelvis endast om jublet för kapten Ernst von Vegesack, hvilken så utmärkt kämpat i amerikanska kriget och af Carl XV själf vid hemkomsten erhöll en hederssabel. Äfven andra svenska frivilliga deltogo både i det mexikanska och italienska kriget, vi nämna exempelvis löjtnanterna Ericsson och Bråkenhjelm, hvilka deltogo i det förra, samt en löjtnant Bergenstråhle, som var jämte Ericsson i Mexico och blef på väg till hemlandet skjuten vid anfall af guerillor; vidare löjtnanterna Helleday, Rossander och Nerman samt den unge underingeniören Torslow, hvilka samtliga deltogo i det sistnämda kriget. Det dröjde ej länge, innan skarpskytteföreningar bildats först i alla städer, sedan rundt omkring i landsorten; till och med så långt upp som i det aflägsna Särna bildade sig inom ett år en liten kår på 60 man. Man såg framstående militärer, t. ex. statsrådet Reutersköld, grefve Björnstjerna m. fl., intressera sig för saken och bevista skarpskyttarnes fäster i Stockholm, medan mannen från 1809, Carl Henric Anckarsvärd, då åttioårig, till häst åskådade deras öfningar och förklarade sig redan för trettio år sedan hafva arbetat för denna idé, »den största ett folk kan fatta och utföra, men då ville ingen lyssna därtill». Och en annan svensk man, den kände kammarherren A. Roos af Hjelmsäter, som med en större summa understödt Stockholms skarpskytteförening, yttrade, då kompanierna bragte honom sin hyllning: »Jag anser mig icke ännu hafva gjort tillräckligt för denna stora fosterländska sak; själf gammal, kan jag icke få se alla frukterna af denna storartade rörelse, men jag kan