250 KUNG CARLS UPPFATTNING AF SKARPSKYTTARNES MILITÄRA UTBILDNIKNG. men man misstager sig, om man beräknar, att denna skolexercis skall kunna utöfva ett så värksamt inflytande på den egentliga krigarbildningen, att därigenom tiden för densamma i väsentlig mån kan minskas.» Men det låg dessutom äfven i den så varmt förfäktade »karaktären af det frivilliga» något, som gaf saken dess svaghet; den föranledde nämligen den brist på disciplin ! och sammanhållning, som i ej ringa mån gjorde sitt till, att saken ej vann Carl XV:s odelade sympati. IHan var alltför mycket militär för att ej finna något stötande i den brokiga mångfalden af uniformspersedlar, hattar och mössor, samt i den oordning, som i ett kritiskt ögonblick skulle kunna uppstå genom en möjlig brist på krigstukt och lydnad2. Betecknande för hans uppfattning af skarpskyttarnes militära utbildning är det svar, han en gång på en bal hos härtigen af Östergötland gaf en dit inbjuden medlem af Stockholms skarpskyttekår, en af hufvudstadens urmakare. Under samtalets lopp dristade nämligen denne disputera med konungen i taktiken. Kung Carl sade då helt torrt, i det han, som han så oftade brukade, svängde sig på klacken: 1 Till hvilka befängdheter denna bristande disciplin kunde leda, synes af följande tilldragelse från förf:s hembygd. En af sydskånska slättens större skarpskyttekårer hade en dag sina öfningar ute på ett fält; en af kompanicheferna, en framstående landtbrukare, tillrättavisade därvid höfligt en dräng, som hade svårt att hålla sig mönstergillt i ledet; denne tog strax humör, kastade geväret på axeln, och under utropet: »det här ger jag jäkeln» lämnade han ledet och marscherade af mot byn. Medan man ännu såg dessertörens silhouett afteckna sig mot hösthimlen, vände sig kompanichefen till öfverbefälhafvaren, grefve S., och sporde honom i sin villrådighet, hvad man hade att göra. Öfverbefälhafvaren förklarade emellertid lugnt, att alls ingen åtgärd kunde vidtagas. 2 Att kung Carls uppfattning i detta hänseende var fullt riktig, visade den erfarenhet, man sedan vann under skarpskyttarnes öfningar, om hvilka en sakrik utredning under striden om försvarsfrågan 1871 stod införd i Aftonbladet. Bland annat yttrades här, att skarpskyttarne skunna oklanderligt röra sig kompani- och bataljonsvis på fältet och såsom tiraljörer i bruten terrain, men vid minsta närmande till de förhållanden, som förekomma i vanligt fälttåg, visar sig samma brist på militärisk disciplin och däraf följande panik, som så ofta oaktadt den högsta grad af personlig tapperhet beröfvat de nybildade franska arméerna segern.»