OPPOSITION MOT REGERINGEN I FÖRSVARSFRÅGAN. 265 nings- och roteringsbesvären, ej hunnit afsluta sitt omfattande arbete. Detta skedde först den 27 maj. Vid riksdagen 1868 framkom således intet väsentligt rörande försvarsfrågan. Det nybildade landtmannapartiet visade genom sitt ständigt växande inflytande, att det ingalunda förtjänade det tillmäle, »en stor politisk humbug», som en liberal tidning under denna riksdag skänkt det. Och i samma mån dess makt växte, kunde också regeringen bereda sig på motstånd i de särskildt försvarsfrågan rörande punkter, i hvilka uppfattningar gjorde sig gällande, hvilka voro så skiljaktiga från hennes egen Men dessutom uppkom vid slutet af 1868 års riksdag ännu ett parti, det föga långlifvade »nyliberala partiet». I det program, som äfven detta framlade, uttalar det åtskilliga radikala önskningsmål, äfven rörande det bestående försvarsväsendet, enär det icke allenast önskade försvaret grundadt på folkbeväpning med allmän och utsträckt värneplikt och indelningsvärkets slutliga upphäfvande, utan äfven påyrkade minskning såväl beträffande den värfvade armén som anslaget till sjöförsvaret samt indragandet af flera högre militära befattningar och grader. Detta allt visade nogsamt både för kung Carl och hans regering, att deras önskningar med afseende på försvarsfrågan allt jämt hade att vänta ihärdigt motstånd. Att kung Carl för den skull var landtmännen en smula gramse, är — från hans ståndpunkt sedt — helt naturligt, och ingen har rättighet att härför öfver honom uttala något klander. Ty enligt hans lifliga, ärliga öfvertygelse var det af honom vid mångfaldiga tiüllfällen i tal och skrift föreslagna ordnandet af försvarssaken också det för Sverges framtid bästa och mest ändamålsenliga. Någon dom öfver, huruvida han härutinnan misstog sig eller icke, våga vi oss för vår del icke på att uttala. Vi vilja endast betona, att kung Carl i denna, honom så om hjärtat liggande sak uteslutande lät sig ledas af ärliga och ädla bevekelsegrunder, af uppriktig kärlek till sitt land. En liten episod från denna tid, kännetecknande för Carl XV, kunna vi ej neka oss nöjet meddela.