266 KUNG CARL OCH LANDTMÄNNEN. Den misstämning, han kände gent emot Sverges landtmän på grund af deras hållning i försvarsfrågan, framskymtar här på ett särdeles karaktäristiskt sätt. Sommaren 1868 ägde nämligen i Stockholm det tolfte stora landtbruksmötet rum, vid hvilket konungen, oaktadt denna sin misstämning, med vanligt intresse för landtmannayrket dagligen var närvarande. . Men mötets stora, å Hasselbacken anordnade fästmiddag, till hvilken konungen högtidligt blifvit inbjuden, beslöt han att ingalunda bevista, och när tiden för middagen nalkades, begaf han sig i stället ut på promenad, åtföljd af en af sina förtrognaste vänner. Denne lyckades dock i sista minuten att förmå konungen att ändra beslut. Efter en i hast fullbordad toalett infann han sig sålunda vid middagen — om i sitt vanliga »solskenslynne», vilja vi dock lämna osagadt. Mötets ordförande, grefve Platen, föreslog en skål för konungen, »hvilken icke blott med sitt mäktiga hägn utan ock med insiktsfull omsorg beskyddar svenska jordbruket». För skålen tackade kung Carl lifligt och kraftigt; sedan han yttrat sin uppriktiga glädje öfver hvad han vid mötet sett af svenska landtbrukets alster, utbrast han till slut eftertryckligt och med blixtrande ögon: »I södern tror man visserligen, att vårt land är betäckt af snö och is, och man känner detta land endast genom minnet af dess skarpa stål i fordomtima. Våra landtbrukare skola dock veta, att med plogbillen främja vårt lands anseende och ära. Men den torfva, vi plöja, måste vara fri. Det järn, hvarmed vi odla vår jord, måste äfven smidas till bitande stå — — — — ————-— »1. Äfven 1868 utgaf han en skrift i militära ämnen: »Be- 1 Ett drastiskt, fastän väl ej så allvarligt menadt yttrande fällde kung Carl under konstnärsmötet i Göteborg 1869 till S. A. Hedlund, i det han, äsyftande det änyo framkommande förslaget till försvarssakens ordnande, sade, att »om andra kammaren slopade arméförslaget, skulle han låta sina garden med bajonetterna drifva densamma ned i Norrström». Hvarpå den tilltalade utbrast: »Lättsinnige kung, säg det till mig, men ej till någon annan»!